Evangelium bloggar

I helgen går Anders Wejryd i pension. Eftersom du som läser det här har klickat dig hit är chansen stor att du vet vem han är i alla fall, men jag är inte så säker på att det gäller gemene man. Jag ser i sociala medier hur nära medarbetare skriver fina tacktal till sin arbetskamrat. Kyrkokansliet får förlåta. För de flesta av oss har Anders Wejryd varit närapå osynlig.

Det är inte det att jag inte tror att han har jobbat. Han har säkert haft väldigt många möten. Chefer har ju det. Jag har noterat en strid mängd debattartiklar, senast om barnrätt och tidigare ofta om klimatet. Några gånger har han bloggat. Det är då han varit som mest synlig för mig.

Jag är inte så säker på att debattsidan är det lämpligaste forat för teologi. Jag skulle vilja skjuta vidare den till kulturdebatten, en långsammare, otydligare, segare debatt, en utan vinnare och med mer dialektik. Men den har inte intresserat Wejryd som den gjorde företrädaren KG Hammar. Evangelium har bett Wejryd skriva några gånger, men han har inte haft tid. Jag hoppas att nästa ärkebiskop har tid för den sortens skrivande som inte är debatt. Det behöver ju inte vara i Evangelium, gubevars. Men att hon riktar om debattpennan – också Antje Jackelén skriver debattartiklar om samhällsfrågor – mot kultursidorna och dialektiken. Det går att prata om klimatet där också.

Förväntningarna på Antje Jackelén skiljer sig åt beroende på vem man frågar. Det finns stora grupper i Svenska kyrkan som vant sig vid att vara besvikna på sina biskopar. Många förbereder sig nu på ännu en besvikelse. Själv är jag ganska uppåt och tror att Antje Jackelén kan komma att överraska en hel del. På vilket sätt vet jag inte; det behöver inte vara positivt, men så osynlig som föregångaren tror jag inte att hon kan bli. Till och med när medierna slutar upp med sitt mantra om första kvinnan på posten och känner sig klara med att rapportera om kyrkan för den här gången känns det som att Antje Jackelén kommer att fortsätta att märkas av.

En intressefråga för henne är religionsdialogen, som i praktiken ofta utläses som kyrkans möte med islam. Det är det område där jag tror att vi står längst ifrån varandra, Svenska kyrkan svajar med en för stor överbyggnad på det här området och lutar alltför ofta mot synkretism, men jag ser fram emot att se henne gripa sig an det och att få veta mer om hur hon tänker. Jag tror att det kommer att hända saker där.

En annan intressefråga är dialogen med det övriga samhället, och där är jag mer enig om hur den ska gå till. Kyrkan har pondus och behöver inte hymla med det. Också Antje Jackelén har den pondusen och vet att inte bete sig som kusinen från landet, som många i Svenska kyrkan gör inför allt som är känt från TV. Kanske är det en tysk självkänsla hos henne, hos invandraren som fortfarande har fördelen av att kunna se på den svenska kulturen litegrann utifrån, litegrann von oben.

Hur hon kommer att hantera interna organisationsfrågor – i själva verket djupt teologiska, politiska och pastorala oenigheter emellan olika kyrkosyn – är mer oklart för mig. Det ska bli spännande att se.

Hejdå Anders Wejryd. Hoppas att du får en fin pensionärssommar och mer tid för bloggande nu. Jag kommer att läsa.

Hejsan Antje Jackelén.

Game on.

Mejlväxling apropå Uppdrag Granskning 28/5 mellan Sofia Lilly Jönsson, chefredaktör för Evangelium och Judith Fagrell, litteraturredaktör för Evangelium och präst i Svenska kyrkan.

Sofia: Jag har jättesvårt att reda ut härvan av känslor och tankar. Har skrivit och strukit. Det är nånting jävligt försåtligt i upplägget här; på den ena sidan en journalistiskt tung maktinstans som har den moraliska rätten på sin sida, som hittar på en catchy rubrik som ”Bögbotarna” – så lätt på saken tar ingen av prästerna som de har filmat, men det kan redaktionen kosta på sig – och på den andra några församlingspräster som tror att de gör det Gud vill. Det är precis det här de har blivit präster för. Någon kommer och ber om hjälp att tala med Gud och de tycker att de kan hjälpa till. Så dras draperiet undan och där står klass 5A och skrattar åt deras dumhet – det är en mobbningssituation, ett upplägg som barn skulle ha kunnat hitta på mot klassens tönt. Jag kommer att tänka på Anna Odells ”Återträffen” där ett av barndomsminnena är hur killarna lurade henne att en av dem var kär i henne. Målet var att få henne att försäga sig att hon var det med, att avslöja sig.

Det finns faktiskt mycket moralisk indignation i mobbares försvar för sina handlingar som går igen i reaktionerna nu: hon är ju så konstig, varför anpassar hon sig inte bara, varför är hon inte bara som vi. Igår kväll kokade det av moralisk indignation på Twitter och Fb och någon frågade Frimodig kyrka varför de inte bara tar konsekvenserna av vad Svenska kyrkan beslutat och lämnar kyrkan? Jag förstår inte hur man kan säga så.

Judith: Jag har haft ont i magen över det här ända sedan det blev känt att UG höll på att göra reportaget, och sedan jag såg programmet i går kväll har jag försökt ringa in vad det är. Jag har helt enkelt tagit väldigt illa vid mig, jag känner mig drabbad – om än indirekt. Kollegor framstår som klassens pucko som du skriver, och runt omkring står alla rättrogna, smarta och moderna människor och skrattar och pekar. Det är helt klart en form av utstuderad mobbning. Den tanke som dröjde sig kvar när jag gick och la mig var att det lika gärna kunde ha varit jag som satt där och blev lurad. Det gör mig rädd. Inte för att jag brukar säga hemliga förbjudna saker i själavårdsrummet som jag inte säger någon annanstans, utan för att någon väljer att registrera och dokumentera de ord och tankar som anses misshagliga.

Som präst händer det att man får en del telefonsamtal och enskilda möten som är av, låt oss säga, ovanlig karaktär. Jag uppfattar det som att mitt uppdrag som själavårdare i alla samtal – oavsett ämne och person – är att 1. Lyssna och ta personen och hens berättelse på allvar. 2. Ge ledning utifrån bibelordet och kyrkans själavårdstradition. 3. Be för personen, tillsammans och i min egen andakt. Alltså samma klassiska mönster som de smygfilmade samtalen följde. Eftersom vi inte fick höra hela samtalen, och framförallt inte vad konfidenten sa, så är det svårt att avgöra vad prästerna svarade an på i personens berättelse. Men jag uppfattar det som att de gör som de är upplärda och tränade att göra, lyssnar, tar in och ”återberättar” berättelsen och problemet som personen har med personens egna ord. Alltså, säger personen att hen ”vill bli fri” så är det de ord som jag använder i samtalet. OM den önskan kvarstår under samtalet så är det också så jag skulle formulera min bön. Oavsett vad kyrkomötet har sagt om saken. Jag har inte rätt att lägga mitt personliga åsiktsraster på konfidentens liv, är det en person som vill bli fri från alkoholen svarar jag inte att socialstyrelsen har sagt att det är ok med några glas vin i veckan.

Det här är oerhört laddat, och precis som du så vet jag knappt hur jag ska formulera mig för att det ska bli rätt. Men jag tycker att det här är fel, och då kan man inte hålla tyst och tro att allt blåser över. Jag känner verkligen för prästerna som blir ”outade” i reportaget, de är människor och det hade precis lika gärna kunnat vara jag. Vem vet, nästa gång är det kanske mig de lurar. Säkert menar många att homosexuella personer har farit så illa i kyrkan genom alla tider så att det inte är mer än rätt att prästerna hängs ut. Men jag säger att två fel inte är lika med ett rätt.

Sofia: Sen är det sakfrågan om homosexualitet är en synd och där har jag ingen annan uppfattning än redaktionen för Uppdrag Granskning, antar jag. Jag har inte den bibelsynen att jag tror att Bibeln ger klara direktiv på det viset. Synden är något rörligt, eftersom synden är kärlekens motsats och kärleken ju inte heller går att nagla fast. Gud är kärlek och vi kan inte nagla fast Gud, han flyttar på sig och synden därefter.

Det finns oerhört mycket heterosexuell synd i världen, trafficing och kärlekslösa äktenskap och you name it. Det finns homosexuell kärlek. Men det finns också homosexuell synd. Hur vet alla dessa indignerade moralister vad den människan som kommer till prästen i ett enskilt samtal har för behov och längtan just då? Kanske det kan få vara så att det man ber för faktiskt är att åtrån till det som upplevs förbjudet ska försvinna? Gud vet att jag bett om det. Det tycker jag vore det riktigt radikala – en kyrka som säger att man får lämna över hela skiten i Guds händer, oavsett vad det gäller.

Judith: Jag är ganska ointresserad av att fastställa VAD som är synd och inte, det går inte att föra katalog över synden för den visar sig i ständigt nya former och får olika uttryck hos olika människor. Allt som går emot Guds vilja är synd. Punkt. Sedan läser vi Bibeln på olika sätt och utifrån olika traditioner, och jag har faktiskt inga problem med att det får rymmas inom samma kyrka. Så länge vi får ange skälen för våra ställningstaganden brukar det gå bra att mötas. När jag vågar visa mitt ansikte kan jag se den andres ansikte också.

Sedan att många är väldigt fascinerade av dylika syndakataloger, och då blir allt som rör sexualitet brännande och på något sätt viktigare än annan synd. Det intressanta menar jag är insikten om min egen synd och att motsatsen, rättfärdigheten, kommer från Gud och ingen annan. Om synden kunde graderas – vilket den inte kan egentligen – så är egenrättfärdigheten den största synden av dem alla, där vi framställer oss som bättre, mer framsynta och frommare än alla andra, och det av egen kraft.

Det radikala är ju just att vi får lämna hela skiten i Guds händer, och det gäller den prostituerade på gatan och tanten på Östermalm. Vi har INGEN ANING om vad som ryms inom människor, och det är den grundinställning man måste ha som själavårdare. Det, och att Gud faktiskt är närvarande i rummet.

Sofia: Jag håller med om att det kan rymmas olika syn på detta inom samma kyrka. Men tycker du också att en präst ska kunna förkunna sin syn på sexualiteten inför en församling, till exempel en konfirmandgrupp? Finns det någon gräns där ett majoritetsbeslut måste gälla?

Judith: Ja, det tycker jag. För mig är det otänkbart att till exempelvis tala så specifikt om Bibel och sexualitet med konfirmandgruppen eller i en predikan. Det skulle aldrig falla mig in. Det samtalet sker mellan fyra ögon. Med tonåringar måste man vara så öppen som möjligt tycker jag, och redogöra flera sidor av en fråga. Alla ledare har ju dessutom en maktposition gentemot tex konfirmanderna som man måste vara medveten om.

Sofia: Okej. Jag tycker det här är klurigt och skulle gärna se att man pratade om det mer. Principer kommer alltid stå i strid med varandra när människor samsas med varandra, eller försöker att samsas… om Svenska kyrkan idag var en kyrka som tagit majoritetsbeslut att stänga ute homosexuella så hoppas och tror jag att jag hade kritiserat det som jag kritiserar drevet nu. Det är aldrig rätt när folk skriker korsfäst, korsfäst. Det är något slags lackmustest på att något är fel. Jag tror inte kyrkan kan lösa denna knut med majoritetsbeslut eller med att ta präster ur tjänst eller pressmeddelanden eller med att köpa in externa föreläsningar från RFSL. Hon måste in och jobba med sig själv, med utgångspunkten att alla ska med.

Judith: För att tydliggöra: jag tycker alltså att det finns en gräns, och att den gränsen går vid konfirmander och predikan.

Sofia: Förstod det. Betyder det att den gränsen också går för att tala FÖR homosexuell kärlek? Som i Pride-mässor till exempel? För det tycker jag, generellt. Präster ska inte stå och propagera för saker överhuvudtaget. Predikan ska vara tankeväckande på ett annat sätt än det politiska talet.

Judith: Nej, präster ska inte propagera alls tycker jag. Peka och visa på saker där det inte står rätt till, ja, men människor kan tänka själva och ska själva dra slutsatser och konsekvenser. Präster ska framförallt visa på det som världen (i biblisk bemärkelse) INTE ser, det som går emot tidsanda och samhällsordning.

Sofia: Det är så lustigt, för jag har läst två gånger de senaste dagarna frågan ”varför vissa kristna är så besatta av sexualiteten”. Den besattheten finns hos Uppdrag Granskning när de konstruerar en sådan här sak. Man hade velat höra hur pitchen lät på redaktionen. Nej förresten det kan man redan tänka sig.

När ska medierna börja undersöka och granska vad som verkligen händer i Svenska kyrkan snarare än lägga ut sina färdiga krokar för att få de avsedda svaren?

Judith: Sedan har jag tänkt över ett spår till, och det är förväxlingen mellan begreppen kyrkans lära och kyrkomötets beslut. Att kyrkoordningen säger att äktenskapet är till för både homo- och heterosexuella par betyder inte att det är kyrkans lära och bekännelse. KO är inte bekännelseskrift.

Men det spåret behöver vi inte ta nu.