Psalm nr 2 inför fredagens psalmverkstad är en annan typ av psalm än Wesleys enkla bönhusvisa. I boken Psalmer i 2000-talet, som ofta används i Svenska kyrkan, står ”För att du kom” som 870. Musiken är skriven av Homero R Perera och texten är översatt till svenska av Holger Lissner och Tomas Boström.
För att du kom till oss som gryningsglöden och bröt Guds tystnad och vår väg mot döden. För att du fyllde världen med din kärlek och låste upp till himlen stor och härlig.
Efter två verser kommer en refräng, eller ett slags omkväde, som upprepas i de tre verserna:
så kan vi bära även mörka dagar så kan vi känna hoppet fast vi klagar så kan vår viskning höras genom skriket så kan vi känna doften av Guds rike så kan vi bära även mörka dagar så kan vi känna hoppet fast vi klagar så kan vår viskning höras genom skriket: Gud är med oss.
Kom till Djurgårdskyrkan på fredag kl 12 och skriv psalmer tillsammans med andra!
Slå upp psalmboken – 86:an – och psalm nr 86. Där finner du en enkel sång med fem korta verser.
O Guds kärlek, dina höjder ingen jordisk kärlek når. Kom och tag din boning bland oss, fast det här är trångt och lågt.
Texten är Charles Wesleys, engelsk pastor och grundare av metodismen. Wesley föddes 1707. Översättningen till svenska är gjord av Anders Frostensson 1969.
Jesus, gränslös är din frälsning den barmhärtighet du ger. Kom och var hos dem som ängslas. Bara du kan ge oss fred.
Psalmen står under rubriken vittnesbörd, tjänst, mission. Melodin står i psalmboken som en engelsk folkmelodi. Om den inte var så gammal – det låter inte så av tonaliteten – så var den i varje fall skriven i enkel, folklig stil. Det här var inte musik som skulle imponera med sin briljans. Tänk på operan och barockmusiken som utvecklades till höga höjder under samma tid – vilken skillnad mot kapellet.
Skapelsen skall nå fulländning genom oss och våra liv, när vi tar emot den frälsning som förvandlar oss till dig.
Charles Wesley skrev över 6000 psalmer. Han kom från en släkt av präster och diktare. Det påminner oss om hur konsten och dikten redan finns inuti kyrkans blodomlopp.
Vår gäst i psalmverkstaden i Djurgårdskyrkan på fredag har bett att dela denna psalm i förväg. Läs den, sjung den, se hur den är uppbyggd. Om du vill vara med och vara säker på att få plats så ska du anmäla dig till sofia@tidskriftenevangelium.se. Annars kom kl 12 till andakt som förstås är öppen för alla.
Här gästbloggar prästen och författaren Annika Borg om fredagens skrivverkstad i Djurgårdskyrkan, där hon var inbjuden att berätta hur hon tänkt och jobbat med debattartiklar. Ett verkligt kreativt möte och verkstad.
I fredags startade Tidskriftens Evangeliums serie av skrivarverkstäder. Samarbetet sker med Oscars församling och de vackra rummen i Djurgårdskyrkans övervåning är en passande plats för kreativitet. Prästen Patrik Pettersson lyfte i den inledande andakten fram ordens kraft och profeten Jeremias konstaterande om konsekvenserna av att säga den sanning ingen vill höra. Detta gav en målande inledning till temat, för först ut var genren debatt. Sofia Lilly Jönsson ledde diskussionen och undertecknad hade förmånen att få vara inbjuden som gäst för att delge erfarenheter från mina år i debattens hetluft.
Debatt är en genre som människor kan värja sig lite emot. Det kanske inte alltid är lätt att ta steget och skriva för att uttrycka en åsikt. I skrift blir ju allt definitivt och man måste vara beredd att ta emot motargumenten och stå vid sin åsikt (fast självklart inte in absurdum, alla kan ha fel). Ibland ses debatt som enbart ett ”tyckande” när det i själva verket, som allt annat skrivande, är ett hantverk – ett hårt arbete – som man kan lära sig och som ständigt utvecklas.
För att lyckas som debattör är det några punkter som är viktiga. Den första är att argumenten eller saken du som debattör driver är väl underbyggda. Detta innebär inte att man inte kan få mothugg, den man kritiserar kan förneka det som sägs eller bemöta det med tystnad. Ha alltid på fötterna är således regel nummer ett. Om det är fakta som är utgångspunkten, se till att ha källor som kan bekräfta varandra eller som du dubbelkollat alternativt dokument som svart på vitt visar det du hävdar. När det gäller att driva en tes eller åsikt, pröva argumenten några varv på andra så får du en god övning i att se luckor i ditt eget tänkande. Debatt handlar om både ödmjukhet och skärpa.
En annan punkt är att vara spetsig men inte gå till personangrepp. Egentligen är inte det så svårt om man håller sig till några kriterier: 1. Det är en åsikt eller ett sakförhållande du kan ogilla, inte personen bakom det (jo, det kan man också, men det lämpar sig för kammaren, inte för grova former i offentligheten). Debatt är inte karaktärsmord på andra. 2. Man kan och ska vara hårt granskande mot makthavare, såväl formella som informella. 3. Man ska tala sanning.
Det tillhör genren att vara tuff och spetsig, och det gör texten levande. Men debatt ses därför ibland som något farligt, inte minst i kyrkliga sammanhang. Istället vill man ha det ”mjukare” samtalet. Jag ser debatt som något friskt och viktigt, en livsnerv i kyrka och samhälle. Under skrivarverkstaden talade vi en del om hur kyrkans och kristendomens historia faktiskt är präglad av tuffa debatter som fört tankar och idéer framåt. Martin Luther är ett exempel, ett lags 1500-talets mediestrateg som förstod vikten av att sprida sina texter och krydda dem.
För att få in debattartiklar i större tidningar räcker det inte enbart med att vara välformulerad och ha något viktigt att säga, oftast behövs ett nyhetsvärde eller en vinkel ingen dittills uppmärksammat. Ett exempel vi diskuterade var min debattartikel i Dagens Nyheter från april 2010 om att Victoria tänkte ledas in i kyrkan av sin pappa kungen vid vigseln. Detta stred mot svensk tradition och Svenska kyrkans ordning, skrev jag. Artikeln hade ett nyhetsvärde i bröllopsyran. Jag byggde upp den genom att kontrastera tradition och kungahuset – något vi ju normalt förknippar med varandra -: kungahuset bröt mot traditionen. Artikeln fick stort genomslag såväl här i Sverige som internationellt. Kombinationen Sverige som världens mest jämställda land och patriarkala traditioner väckte intresse och nyfikenhet från andra länder. Kungahuset backade halvvägs, det vill säga kungen ledde in Victoria halva vägen.
Två ämnen utkristalliserade sig som artikelmaterial när arbetet fortsatte i skrivargrupper: Svenska kyrkans sätt att möta psykisk ohälsa och det glapp som växer mellan kyrkans elit och ”gräsrotsnivån”. Grupperna hade arbetat med rubrikförslag och skissat på innehåll och vinklar i tänkbara artiklar. Jag ser fram emot de artiklarna!
Samma dag som skrivarverkstaden gick av stapeln utsågs ärkebiskop Antje Jackelén till hetast i Almedalen av pr-byrån Westander. Är det bra eller dåligt, var en fråga som väcktes hos oss. I Almedalen finns Sveriges nomenklatura av politiker, journalister och makthavare. Är det bra att hyllas av dem? Är det så kyrkan är ett salt i världen? Även det ett ämne för en artikel.
Nu återstår flera skrivarverkstäder, där tidskriften Evangelium vill lyfta ordets kraft och vikt och ta initiativ till diskussioner om angelägna perspektiv på vår samtids kyrka och dess roll. Missa inte dem!
ANNIKA BORG
Nu på fredag sysslar vi med psalmen och välkomnar en ny, hemlig gäst – föranmäl till sofia@tidskriftenevangelium.se om du vill vara säker att få plats. Följ Evangeliums Facebooksida under veckan för uppdateringar om texter inför verkstaden.
”I den diskussion som följt efter ärkebiskopsvalet har denna linje fullföljts från tongivande teologers håll. De som ställer frågor är inte enbart oförstående, utan spärrvakter, fundamentalister, konservativa, trospoliser, tillhör fobiska falanger, är försåtliga och ohederliga. Den som vill veta hur någon kommer fram till sitt synsätt eller sin övertygelse, alltså hur själva det intellektuella arbetet går till och vilka dess ingredienser är, avvisas som någon som vill ha tvärsäkra, förenklade och svart-vita svar. Men några sådana svar är det inte som har efterfrågats, utan en diskussion om vad och hur man tror och tänker. För teologin, precis som för filosofin, är det självfallet grundläggande att definiera begrepp, se hur argument och slutsatser hänger ihop.”
En ledartext av Lena Andersson fick svar av Ann Heberlein, som fick svar av Annika Borg i den här diskussionen förra året om ”dunbolsterteologi” som Lena Andersson kallade det i sin ursprungstext. I den här texten är Annika Borg inte ute efter en enda, tydligt avgränsad sakfråga, som den om kronprinsessans bröllop. Här målas med en bredare pensel – detta är kulturdebatt, en slags prövande men inte mindre åsiktsfast debattkultur.
Någon ser någonting, pekar ut tendenser, ger exempel. Man gör det för att hävda principer och kritisera problem, och för att positionera sig så att andra kan läsa och ge sig in i debatten de med. Här är opinionsbildningen viktig. En ensam debattör kan inte driva stora, komplicerade förändringar ensam. Man måste vara flera som ger sig in debatten och visar att åsikterna är förankrade hos många. Det är det som Annika Borg gör här med Lena Andersson, backar upp henne gentemot Ann Heberlein och ger ateisten Andersson prästerlig tyngd.
I morgon ses vi i Djurgårdskyrkan kl 12 för sommarens första skrivverkstad – kom ihåg att det är bara ni som mejlat i förväg som säkert har bokat plats. I skrivandes stund finns det dock rum för fler. Hör av er till Sofia på sofia@tidskriftenevangelium.se!
”Sommarens vigsel mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling har skapat en bröllopsyra i landet. En del rynkar på näsan, och menar att medierna är för hovsamma eller att de trissar upp stämningen till orimliga höjder. Men faktum är att bussarna från städer och samhällen runt om i Sverige sedan länge är chartrade för att ta människor, som hoppas på en glimt av begivenheten, till huvudstaden. Och att ingen ort med självaktning saknar bröllopsbutiker med glänsande klänningar och tyll. Intresset är stort, inte bara på grund av mediernas bevakning.
Men när vigseln äger rum i Storkyrkan i Stockholm den 19 juni kommer antagligen inte brudparet att följa vare sig svensk tradition eller Svenska kyrkans ordning.”
Prästen och teologie doktorn Annika Borgs debattartikel i DN för fyra år sedan om kungens brudöverlämning av Victoria gav inte upphov till en serie svar och repliker, men det blev en stor debatt som spred sina ringar in i andra medier och till sist också påverkade kungahuset att förändra den ursprungliga planen – kungen gick med sin dotter halvvägs in i kyrkan.
Debattartikelns förmåga att bilda opinion för en sakfråga är en av dess viktigaste uppgifter. Oftast går det inte såhär bra och fort, utan en debattör kan behöva skriva många fler texter och lägga mer krut, till exempel skaffa understöd av flera undertecknare, för att vinna gehör för sin fråga.
Läs om Borgs ursprungsartikel i DN. Hur är den uppbyggd? Vem vänder den sig till? Varför blev den så framgångsrik, tror du?
År 1190 började katolska kyrkan med försäljning av avlat. I skriften Om kyrkans babyloniska fångenskap från 1520 skrev Luther:
”Avlat är ett gagnlöst påfund av de romerska smickrarna.”
Debatt är inget för dem som inte kan välja ett argument och stå fast vid det. Poängen är att finslipa en åsikt – det kan visserligen göras genom att resonera över för- och nackdelar inom samma text, men summan av kardemumman ska vara en slutsats.
”Men även kyrkan har i mer än 1200 år haft den rätta tron, och aldrig hava någonstädes de heliga fäderna tänkt på denna trans-substantiationslära – i sanning ett vidunderligt ord och tom inbillning! – förrän Aristoteles’ så kallade filosofi under dessa sista århundraden börjat grassera i kyrkan.”
(Martin Luther: Om kyrkans babyloniska fångenskap, 1520)
År 1215 blev nattvardsbrödets förvandling (transsubstantiationsläran) en
trosartikel inom katolska kyrkan. I skriften ”Om kyrkans babyloniska fångenskap” går Martin Luther till storms mot denna som han tyckte avvikelse från den rätta läran.
Här bara ett kort citat. Men vi kan se en hel del snygg retorik i denna enda mening. Han lutar sig på kyrkofäderna, han provocerar över ordet transsubstantiation och ironiserar över Aristoteles ”så kallade” filosofi.
Nästa fredag börjar Evangeliums och Oscars församlings skrivsommar i Djurgårdskyrkan. Första ämnet är debattartikeln. Under veckan kommer vi i förberedelse för verkstaden att titta på några debattartiklar. Och om du vill komma – glöm inte att förboka plats till sofia@tidskriftenevangelium.se. Platserna kommer att ta slut.
I helgen går Anders Wejryd i pension. Eftersom du som läser det här har klickat dig hit är chansen stor att du vet vem han är i alla fall, men jag är inte så säker på att det gäller gemene man. Jag ser i sociala medier hur nära medarbetare skriver fina tacktal till sin arbetskamrat. Kyrkokansliet får förlåta. För de flesta av oss har Anders Wejryd varit närapå osynlig.
Det är inte det att jag inte tror att han har jobbat. Han har säkert haft väldigt många möten. Chefer har ju det. Jag har noterat en strid mängd debattartiklar, senast om barnrätt och tidigare ofta om klimatet. Några gånger har han bloggat. Det är då han varit som mest synlig för mig.
Jag är inte så säker på att debattsidan är det lämpligaste forat för teologi. Jag skulle vilja skjuta vidare den till kulturdebatten, en långsammare, otydligare, segare debatt, en utan vinnare och med mer dialektik. Men den har inte intresserat Wejryd som den gjorde företrädaren KG Hammar. Evangelium har bett Wejryd skriva några gånger, men han har inte haft tid. Jag hoppas att nästa ärkebiskop har tid för den sortens skrivande som inte är debatt. Det behöver ju inte vara i Evangelium, gubevars. Men att hon riktar om debattpennan – också Antje Jackelén skriver debattartiklar om samhällsfrågor – mot kultursidorna och dialektiken. Det går att prata om klimatet där också.
Förväntningarna på Antje Jackelén skiljer sig åt beroende på vem man frågar. Det finns stora grupper i Svenska kyrkan som vant sig vid att vara besvikna på sina biskopar. Många förbereder sig nu på ännu en besvikelse. Själv är jag ganska uppåt och tror att Antje Jackelén kan komma att överraska en hel del. På vilket sätt vet jag inte; det behöver inte vara positivt, men så osynlig som föregångaren tror jag inte att hon kan bli. Till och med när medierna slutar upp med sitt mantra om första kvinnan på posten och känner sig klara med att rapportera om kyrkan för den här gången känns det som att Antje Jackelén kommer att fortsätta att märkas av.
En intressefråga för henne är religionsdialogen, som i praktiken ofta utläses som kyrkans möte med islam. Det är det område där jag tror att vi står längst ifrån varandra, Svenska kyrkan svajar med en för stor överbyggnad på det här området och lutar alltför ofta mot synkretism, men jag ser fram emot att se henne gripa sig an det och att få veta mer om hur hon tänker. Jag tror att det kommer att hända saker där.
En annan intressefråga är dialogen med det övriga samhället, och där är jag mer enig om hur den ska gå till. Kyrkan har pondus och behöver inte hymla med det. Också Antje Jackelén har den pondusen och vet att inte bete sig som kusinen från landet, som många i Svenska kyrkan gör inför allt som är känt från TV. Kanske är det en tysk självkänsla hos henne, hos invandraren som fortfarande har fördelen av att kunna se på den svenska kulturen litegrann utifrån, litegrann von oben.
Hur hon kommer att hantera interna organisationsfrågor – i själva verket djupt teologiska, politiska och pastorala oenigheter emellan olika kyrkosyn – är mer oklart för mig. Det ska bli spännande att se.
Hejdå Anders Wejryd. Hoppas att du får en fin pensionärssommar och mer tid för bloggande nu. Jag kommer att läsa.
Kanske det går att uttrycka frälsningen som det ögonblick man inser att man inte kommer härifrån med annat än döden. Vilken häpnadsväckande storhet livet är jämfört med det futtiga. Och tänk att jag fick det.
Man ska tänka på döden, sägs det, därför att den påminner oss om att vi lever. Att det är nu vi lever. Glimtvis påminns man om det. En dröm som skär upp tältduken. Strimmor av ljus, ohyggligt skarpt, tränger in. Det går inte att leva i det där ljuset. Vi förtränger det mestadels. Men vi vore inte människor om vi inte försökte att komma ihåg det ljus vi en gång sett. Vi söker efter det i språket och konsten, somliga i leken tror jag, fastän det är en fin gräns, ibland är det just dessa saker som ställer sig i vägen.
Jag valde kyrkan därför att det i kristendomen finns i övermåttan rikedom av språk om detta. Jag tror på kyrkan. Men kyrkan orkar inte leva i det skarpa ljuset och ritar frenetiskt upp gränser inom sig själv. Försöker lösa den ena orättvisan med en annan. Försöker putta ut de andra ur båten.
Jag skulle vilja att fler i kyrkan tog ett djupt andetag och stannade till inför det faktum att vi alla sitter i samma båt.
Jag var inne i en kyrka häromdagen. Där på bokbordet stod en broschyr: ”Tio skäl att tillhöra Svenska kyrkan”.
Det är ju så att ens hjärta brister.
Det första skälet: Gemenskap med andra som tror.
Det andra skälet: Från vaggan till graven.
Det tredje skälet: Själavård.
Det fjärde skälet: Kyrkorum för alla.
Broschyren ger en bild av en gemenskap som aldrig sviker. Inte bara den med Gud, utan den världsliga kropp som kyrkan bildar för att komma närmare dens rike som har satt oss här. Om vi människor vill rita gränser mot andra gör i alla fall inte kyrkan det. En sådan organisation vill jag tillhöra. En som inte erkänner att någon av oss stiger ur gemenskapen.
Den gemenskapen betyder inte att man är överens.
Den gemenskapen betyder inte att man måste gilla folk man inte gillar.
Den gemenskapen betyder inte att det inte gör ont.
Den gemenskapen är något annat än att betala medlemsavgiften.
Den gemenskapen är något annat än samhörighet utifrån vad man kallar sig.
Den gemenskapen är inte likhet.
Den gemenskapen är inte ett val som du har gjort.
Jag vill tillhöra någonting som står för det här. Ja jag tror att jag är vuxen nog nu att förstå att ingen människa och ingen mänsklig organisation någonsin i praktiken kan orka bära och gestalta allt detta utan fel och brister. Men Gud kan. Och det är kyrkans folks förbannade och välsignade plikt att ändå försöka återvända till gemenskapen och leva ut den, hur svårt det än är. Så jag tar ett djupt andetag nu och tänker på döden och att den som ville mitt liv ville också era liv. Om inte vi, vilka då.
Mejlväxling apropå Uppdrag Granskning 28/5 mellan Sofia Lilly Jönsson, chefredaktör för Evangelium och Judith Fagrell, litteraturredaktör för Evangelium och präst i Svenska kyrkan.
Foto ur Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet, riddarens bikt för Döden.
Sofia: Jag har jättesvårt att reda ut härvan av känslor och tankar. Har skrivit och strukit. Det är nånting jävligt försåtligt i upplägget här; på den ena sidan en journalistiskt tung maktinstans som har den moraliska rätten på sin sida, som hittar på en catchy rubrik som ”Bögbotarna” – så lätt på saken tar ingen av prästerna som de har filmat, men det kan redaktionen kosta på sig – och på den andra några församlingspräster som tror att de gör det Gud vill. Det är precis det här de har blivit präster för. Någon kommer och ber om hjälp att tala med Gud och de tycker att de kan hjälpa till. Så dras draperiet undan och där står klass 5A och skrattar åt deras dumhet – det är en mobbningssituation, ett upplägg som barn skulle ha kunnat hitta på mot klassens tönt. Jag kommer att tänka på Anna Odells ”Återträffen” där ett av barndomsminnena är hur killarna lurade henne att en av dem var kär i henne. Målet var att få henne att försäga sig att hon var det med, att avslöja sig.
Det finns faktiskt mycket moralisk indignation i mobbares försvar för sina handlingar som går igen i reaktionerna nu: hon är ju så konstig, varför anpassar hon sig inte bara, varför är hon inte bara som vi. Igår kväll kokade det av moralisk indignation på Twitter och Fb och någon frågade Frimodig kyrka varför de inte bara tar konsekvenserna av vad Svenska kyrkan beslutat och lämnar kyrkan? Jag förstår inte hur man kan säga så.
Judith: Jag har haft ont i magen över det här ända sedan det blev känt att UG höll på att göra reportaget, och sedan jag såg programmet i går kväll har jag försökt ringa in vad det är. Jag har helt enkelt tagit väldigt illa vid mig, jag känner mig drabbad – om än indirekt. Kollegor framstår som klassens pucko som du skriver, och runt omkring står alla rättrogna, smarta och moderna människor och skrattar och pekar. Det är helt klart en form av utstuderad mobbning. Den tanke som dröjde sig kvar när jag gick och la mig var att det lika gärna kunde ha varit jag som satt där och blev lurad. Det gör mig rädd. Inte för att jag brukar säga hemliga förbjudna saker i själavårdsrummet som jag inte säger någon annanstans, utan för att någon väljer att registrera och dokumentera de ord och tankar som anses misshagliga.
Som präst händer det att man får en del telefonsamtal och enskilda möten som är av, låt oss säga, ovanlig karaktär. Jag uppfattar det som att mitt uppdrag som själavårdare i alla samtal – oavsett ämne och person – är att 1. Lyssna och ta personen och hens berättelse på allvar. 2. Ge ledning utifrån bibelordet och kyrkans själavårdstradition. 3. Be för personen, tillsammans och i min egen andakt. Alltså samma klassiska mönster som de smygfilmade samtalen följde. Eftersom vi inte fick höra hela samtalen, och framförallt inte vad konfidenten sa, så är det svårt att avgöra vad prästerna svarade an på i personens berättelse. Men jag uppfattar det som att de gör som de är upplärda och tränade att göra, lyssnar, tar in och ”återberättar” berättelsen och problemet som personen har med personens egna ord. Alltså, säger personen att hen ”vill bli fri” så är det de ord som jag använder i samtalet. OM den önskan kvarstår under samtalet så är det också så jag skulle formulera min bön. Oavsett vad kyrkomötet har sagt om saken. Jag har inte rätt att lägga mitt personliga åsiktsraster på konfidentens liv, är det en person som vill bli fri från alkoholen svarar jag inte att socialstyrelsen har sagt att det är ok med några glas vin i veckan.
Det här är oerhört laddat, och precis som du så vet jag knappt hur jag ska formulera mig för att det ska bli rätt. Men jag tycker att det här är fel, och då kan man inte hålla tyst och tro att allt blåser över. Jag känner verkligen för prästerna som blir ”outade” i reportaget, de är människor och det hade precis lika gärna kunnat vara jag. Vem vet, nästa gång är det kanske mig de lurar. Säkert menar många att homosexuella personer har farit så illa i kyrkan genom alla tider så att det inte är mer än rätt att prästerna hängs ut. Men jag säger att två fel inte är lika med ett rätt.
Sofia: Sen är det sakfrågan om homosexualitet är en synd och där har jag ingen annan uppfattning än redaktionen för Uppdrag Granskning, antar jag. Jag har inte den bibelsynen att jag tror att Bibeln ger klara direktiv på det viset. Synden är något rörligt, eftersom synden är kärlekens motsats och kärleken ju inte heller går att nagla fast. Gud är kärlek och vi kan inte nagla fast Gud, han flyttar på sig och synden därefter.
Det finns oerhört mycket heterosexuell synd i världen, trafficing och kärlekslösa äktenskap och you name it. Det finns homosexuell kärlek. Men det finns också homosexuell synd. Hur vet alla dessa indignerade moralister vad den människan som kommer till prästen i ett enskilt samtal har för behov och längtan just då? Kanske det kan få vara så att det man ber för faktiskt är att åtrån till det som upplevs förbjudet ska försvinna? Gud vet att jag bett om det. Det tycker jag vore det riktigt radikala – en kyrka som säger att man får lämna över hela skiten i Guds händer, oavsett vad det gäller.
Judith: Jag är ganska ointresserad av att fastställa VAD som är synd och inte, det går inte att föra katalog över synden för den visar sig i ständigt nya former och får olika uttryck hos olika människor. Allt som går emot Guds vilja är synd. Punkt. Sedan läser vi Bibeln på olika sätt och utifrån olika traditioner, och jag har faktiskt inga problem med att det får rymmas inom samma kyrka. Så länge vi får ange skälen för våra ställningstaganden brukar det gå bra att mötas. När jag vågar visa mitt ansikte kan jag se den andres ansikte också.
Sedan att många är väldigt fascinerade av dylika syndakataloger, och då blir allt som rör sexualitet brännande och på något sätt viktigare än annan synd. Det intressanta menar jag är insikten om min egen synd och att motsatsen, rättfärdigheten, kommer från Gud och ingen annan. Om synden kunde graderas – vilket den inte kan egentligen – så är egenrättfärdigheten den största synden av dem alla, där vi framställer oss som bättre, mer framsynta och frommare än alla andra, och det av egen kraft.
Det radikala är ju just att vi får lämna hela skiten i Guds händer, och det gäller den prostituerade på gatan och tanten på Östermalm. Vi har INGEN ANING om vad som ryms inom människor, och det är den grundinställning man måste ha som själavårdare. Det, och att Gud faktiskt är närvarande i rummet.
Sofia: Jag håller med om att det kan rymmas olika syn på detta inom samma kyrka. Men tycker du också att en präst ska kunna förkunna sin syn på sexualiteten inför en församling, till exempel en konfirmandgrupp? Finns det någon gräns där ett majoritetsbeslut måste gälla?
Judith: Ja, det tycker jag. För mig är det otänkbart att till exempelvis tala så specifikt om Bibel och sexualitet med konfirmandgruppen eller i en predikan. Det skulle aldrig falla mig in. Det samtalet sker mellan fyra ögon. Med tonåringar måste man vara så öppen som möjligt tycker jag, och redogöra flera sidor av en fråga. Alla ledare har ju dessutom en maktposition gentemot tex konfirmanderna som man måste vara medveten om.
Sofia: Okej. Jag tycker det här är klurigt och skulle gärna se att man pratade om det mer. Principer kommer alltid stå i strid med varandra när människor samsas med varandra, eller försöker att samsas… om Svenska kyrkan idag var en kyrka som tagit majoritetsbeslut att stänga ute homosexuella så hoppas och tror jag att jag hade kritiserat det som jag kritiserar drevet nu. Det är aldrig rätt när folk skriker korsfäst, korsfäst. Det är något slags lackmustest på att något är fel. Jag tror inte kyrkan kan lösa denna knut med majoritetsbeslut eller med att ta präster ur tjänst eller pressmeddelanden eller med att köpa in externa föreläsningar från RFSL. Hon måste in och jobba med sig själv, med utgångspunkten att alla ska med.
Judith: För att tydliggöra: jag tycker alltså att det finns en gräns, och att den gränsen går vid konfirmander och predikan.
Sofia: Förstod det. Betyder det att den gränsen också går för att tala FÖR homosexuell kärlek? Som i Pride-mässor till exempel? För det tycker jag, generellt. Präster ska inte stå och propagera för saker överhuvudtaget. Predikan ska vara tankeväckande på ett annat sätt än det politiska talet.
Judith: Nej, präster ska inte propagera alls tycker jag. Peka och visa på saker där det inte står rätt till, ja, men människor kan tänka själva och ska själva dra slutsatser och konsekvenser. Präster ska framförallt visa på det som världen (i biblisk bemärkelse) INTE ser, det som går emot tidsanda och samhällsordning.
Sofia: Det är så lustigt, för jag har läst två gånger de senaste dagarna frågan ”varför vissa kristna är så besatta av sexualiteten”. Den besattheten finns hos Uppdrag Granskning när de konstruerar en sådan här sak. Man hade velat höra hur pitchen lät på redaktionen. Nej förresten det kan man redan tänka sig.
När ska medierna börja undersöka och granska vad som verkligen händer i Svenska kyrkan snarare än lägga ut sina färdiga krokar för att få de avsedda svaren?
Judith: Sedan har jag tänkt över ett spår till, och det är förväxlingen mellan begreppen kyrkans lära och kyrkomötets beslut. Att kyrkoordningen säger att äktenskapet är till för både homo- och heterosexuella par betyder inte att det är kyrkans lära och bekännelse. KO är inte bekännelseskrift.
Evangelium är en tidskrift på nätet som ägnas åt svenskkyrklig kultur, idé och kritik.
Här bloggar Sofia Lilly Jönsson, Judith Fagrell, Miriam Wredén Klefbeck, Marta Axner, Christoffer Skogholt, Staffan Fredén och Pär Parbring.
Bloggen ligger utanför tidskriftens utgivaransvar, och här kan du kommentera. Kommentarer är förhandsgranskade. Använd helst eget namn! Gäller det tidskriften, skriv till redaktören sofia@tidskriftenevangelium.se
Präst i Ardala församling utanför Skara. Döpt, konfirmerad och prästvigd i Skara domkyrka. Ordförande i föreningen tidskriften Evangelium. Kan prata i timmar om kompostering, engelska rosor och spadgrävningens terapeutiska egenskaper.
judith@tidskriftenevangelium.se
Sofia Lilly Jönsson
Musikvetare och kulturskribent i Stockholm, chefredaktör och ansvarig utgivare för Evangelium. Döptes en månad gammal, förstod varför trettio år senare. sofia@tidskriftenevangelium.se
Miriam Wredén Klefbeck
Präst i Nyköpings församling, Strängnäs stift.
Vice ordförande i Tidskriften Evangelium.
Bloggade tidigare på Storasyster i Vassen.
Marta Axner
Präst och religionssociolog i Uppsala. Disputerade i oktober på en avhandling om religiösa aktörer i svensk samhällsdebatt. Förtroendevald för (s) bland annat i Kyrkostyrelsen. marta.axner@gmail.com.
Staffan Fredén
Journalist och amatörmusiker med stora sjok av en teol kand och övergivna prästdrömmar i kappsäcken. Lever i Stockholm.
Pär Parbring
Präst i Skellefteå Sankt Olovs församling. Döpt i Svenska kyrkan, uppvuxen och konfirmerad i katolska kyrkan. Rekonverterade och blev präst. Fortfarande en ganska katolsk lutheran. Snöar lätt in på många saker, allt mellan enstaka grekiska ord i bibeln och mixtrande med android-mobiler.
Christoffer Skogholt
Studerar på psykologprogrammet och masterprogrammet i tros- och livsåskådningsvetenskap i Uppsala. Intresserad av religionsfilosofi och relationen mellan teologi och naturvetenskap. Kom till tro genom EFS, numera aktiv i Sankt Ansgar. Tänker högt (och lågt) på bloggen Artikulera mera.