Extremt

”Kanske säger vi om 20–30 år att det var framför Sofiakyrkan allting började. Då vaknade ett kollektivt, kristet, ekumeniskt ansvar, och vi förstod att det inte är extrema vänster- eller högerkrafter som ska förändra världen, utan att det är en uppgift för alla.”

Det är ett märkligt sätt att beteckna arbetarrörelsen som alltid stått emot fascismen – vänsterextrem. Men inte överraskande. Jag skrev här för några veckor sedan att allting annat än vänstermanifestationer på 1 maj är ett svar på nationalisternas provokation som borde ha mötts med förstärkning av dagens egentliga syfte (detta tycker jag för övrigt också om Feministiskt initiativ, som demonstrerade i Göteborg på 1 maj. Den demon borde de ha lagt mittemot Kristdemokraternas familjedag i Uppsala – fast den ligger väl också på 1 maj? Ni ser…).

Borgerlig appropriering av 1 maj är inte kyrksamhet, det är politik. Det borde stå tydligt åtminstone nu när arbetarrörelsen på sin egen internationella dag betecknas som vänsterextrem.

Posted in Evangelium kommenterar | Leave a comment

Pressfrihetens dag

pressfrihet4Pressfrihetens dag var igår. Journalisterna skriver. Min (snart före detta) kulturchef på Svenskan Daniel Sandström skriver, som så många andra journalister, syrligt om hur politiker uppfattar medierna som ett särintresse, när i själva verket en fungerande journalistik är en demokratifråga som gäller oss allihop.

Men faktum är att som journalist med inriktning på kyrkan så uppfattas man också av andra journalister som företrädare för ett särintresse, oavsett var man står och vad man skriver.

Och från kyrkans håll finns en stark skepsis mot oss som skriver och ibland ett motstånd: kyrkoherdar som har velat påverka vad jag skriver har gått genom kollegor som fått svårt att hitta rätt fot för sin lojalitet, eller sagt rent ut att eftersom tidningen skrivit något de inte gillar vill de inte veta av den. När vi skrev om prästantagningen i nummer 3 gick det telefonkedjor genom stiften att ingen skulle svara på vår skribents frågor. Det hjälper inte heller att det finns läsare som föraktar dem de kallar ”tyckare” som getts plats, som kommentatorn här i blogginlägget före som inte inser att han är lika mycket tyckare själv, bara inte under eget namn.

Evangelium har inte getts någon som helst plats – vi har tagit oss den. Och vi kämpar för varenda spaltcentimeter.

Men även om jag inte tror på skygglappar för problemen gäller det att hålla i minnet dem som inte är rädda för andras röster. De finns på alla möjliga nivåer och positioner runt omkring Evangelium och det är något gott att hålla fast vid. Och även om de skulle försvinna finns ändå sanningen kvar, den punkt som man själv tror på och inte kan hålla tyst om. Och då är det väl bara att kämpa på, antar jag.

På Almedalsveckan i år kommer Evangelium att delta med ett seminarium om kyrkan och journalistiken. Det blir mer av ett öppet samtal egentligen, byggt på vilka som kommer, men vi ville sätta den frågan på agendan: Varför granskas inte landets största organisation kontinuerligt? Är det så att varje gång någon från en tidning eller annan medieaktör försöker närma sig och förstå kyrkan av idag så får de, tja, akut narkolepsi? Det känns nästan så när jag under åren försökt att berätta för journalister om kyrkan, att det är bara de allra tydligaste positioneringarna som går fram, att deras förförståelse inte stämmer med vad jag berättar och att kommunikationen faller samman. ”Är kyrkan sjukt tråkig?”, är därför rubriken till vårt samtal och det hålls i domkyrkans församlingssal måndagen den 30 juni klockan 14.

Evangelium vill ta sitt ansvar för att bygga broar mellan människor så att de kan kommunicera med varandra. Jag är superstolt över detta, och känner att Evangelium står mitt i den verklighet som Pressfrihetens dag vill uppmärksamma.

PS. Det bästa – och enda riktiga – sättet att påverka vad som sägs i Evangelium är att bidra med texter och artikelidéer. Nu tar vi in material till höstens nummer om Synd. Hör av dig snarast till mig eller Judith om du vill vara med.

Posted in Evangelium | Kommentering avstängd

Gudstjänst mot nazister fel väg

Minns ni den här bilden? Den föreställer kristna som bildat ring runt muslimer i bön. Jag kommer inte längre ihåg vilken konflikt saken gällde. När man letar litegrann på internet hittar man exempel på solidarisk markering från båda hållen: ibland är det muslimer som vakar över en kyrka.

Det som Svenska kyrkan bör göra på 1 maj är samma sak. Respektera att den dagen är arbetarrörelsens internationella dag och ställ upp längs demonstrationsvägarna om ni inte vill gå med i tåget. Strunta i nazisterna. Låt de döda begrava sina döda. Att göra gudstjänst av politik är aldrig rätt väg, men att som kyrka delta i världen alltid.

tn0server612filename2gvcl

Posted in Evangelium kommenterar, Svenska kyrkan | 19 Comments

Mörka medietankar

Skulle kunna skriva – har skrivit – så mycket om det här, men hinner bara helt kort: tror folk i kyrkan att jag som chefredaktör för en tidskrift ska vara neutral inför frågorna som rör tidskriftens område? Tror de också att kulturchefen på en tidning är ointresserad av kultur, gillar böcker och författare lika, aldrig skaffat sig en åsikt om det område han eller hon ägnar dagarna åt att informera sig om? Om inte, varför skulle jag inte ha det? Varför vill de inte delta, men ändå ha sitt perspektiv beskrivet? Kan man, frågar jag mig, verkligen beställa det?

Och å andra sidan, tror journalister i annan media att den informerade åsikten gör mig ogiltig? Att jag talar i egen sak? Vilken sak skulle det i så fall vara, om jag inte är anställd av kyrkan eller bunden i någon annan relation till att skriva om den? Varför är det så att Helle Klein för redaktionerna uppenbart framstår som den enda – opartiska? – personen som har frikort att uttala sig om allting i Svenska kyrkan, och som därmed ges möjlighet att sätta medieagendan om en kyrka där fascister är på väg att ta över på Kyrkans Tidning och i kyrkomötet, och där prästämbetet är fäste för hatet utom hos några nyktra få?

Det så trasigt, allting. Mörka dagar som idag tror jag inte det repar sig.

Posted in Evangelium | 1 Comment

Avledande manövrar

images

En vanlig söndagseftermiddag roar jag mig med att googla. Sökningen ”Svenska Kyrkan + kvinnor” ger ungefär 500 000 resultat. Av de 20 första träffarna handlar 18 av artiklarna om prästvigda kvinnor.  Flertalet av dem handlar om ämbetsfrågan. Därefter googlar jag ”Svenska Kyrkan + jämställdhet”. Här är det inte lika tydligt, och flera av träffarna är artiklar och dokument som handlar om genus- och jämställdhetsfrågor på ett globalt plan, men i den mån kvinnor som är anställda eller aktiva i Svenska kyrkan är omnämnda, är de nästan uteslutande präster.

Jag vet att det här inte är något vetenskapligt statistiskt underlag, det är både för litet och för snabbt hanterat, men de bekräftar min erfarenhet av att pratas eller skrivs det om kvinnor och Svenska kyrkan, så pratas och skrivs det förr eller senare prästvigda kvinnor. Och pratas eller skrivs det om diskriminering, så pratas det förr eller senare kvinnoprästmotstånd. Både när samtalet sker i församling, stift eller andra sammanhang, och när samtalet sker i media. Som om inga andra kvinnor fanns som var tillräckligt spännande. Som om alla genus- och jämställdhetsrelaterade problem i Svenska kyrkan handlade om just det här.

Det här är så väldigt konstigt. För de flesta kvinnor som är verksamma i Svenska kyrkan är inte prästvigda. De blir däremot ofta blir föremål för bekymrade miner, om de råkar vara i för stor majoritet i den gudstjänstfirande församlingen, i kyrkvärdsgruppen, eller i arbetslagen. De som är anställda har ofta låg lön i förhållande till sitt ansvar, och arbetar oftare deltid. Bland frivilliga medarbetare i församlingsverksamheten är majoriteten kvinnor. Bland förtroendevalda på höga poster är majoriteten män.

Konstigare blir det. Speciellt om man plockar fram något så oglamoröst som lönestatistiken från 2013. Visst, prästvigda kvinnor tjänar generellt något mindre än prästvigda män. Men det gör diakonvigda kvinnor i församlingstjänst jämfört med diakonvigda män i församlingstjänst också. Precis som kvinnliga kantorer och organister tjänar mindre än manliga kollegor, och kvinnliga kyrkogårdsarbetare, kanslichefer, ekonomiassistenter, kamrerer och så vidare. I de sistnämnda kategorierna är skillnaderna mycket större än mellan manliga och kvinnliga kyrkoherdar och komministrar, [1] men det här hör man sällan talas om.

För att understryka konstigheterna ytterligare ska jag ge er några stickprov ur en prästvigd kvinnas yrkesvardag, nämligen min egen:

I en församling där jag i ett flertal år tjänstgjort som komminister med särskilt ansvar för barn- och familjearbete, anställdes en manlig kollega som vikarie på en komministertjänst med särskilt ansvar för församlingens huvudkyrka. Han hade ett tjänsteår. Jag hade fyra. Hans ingångslön, som sattes av människor som absolut tror att Gud kallar kvinnor till präster hamnade 2500 kronor över min. Inte så att han inte var värd vartenda öre – det rörde sig om en mycket kompetent person – men hur kommer det sig att kvinnor som arbetar med barn är förtjänta av mindre lön, än män som jobbar med kyrkorum?

Av en manlig arbetsledare som tror att Gud kallar kvinnor till präster har jag fått höra att hans förväntningar på mig varit låga, beroende på vem jag råkar vara gift med.

Ofta (kanske en gång i månaden) får jag positiva, uppmuntrande kommentarer som direkt relaterar min yrkesutövning till mitt kön, oavsett om personen i fråga tagit del av, eller ens sett den. Exempelvis ”vad roligt med en kvinnlig präst” eller ”kvinnliga präster är öppnare/mjukare/mer förstående än manliga”. Detta sägs med välvilja, och jag förväntas bli glad – trots att detta sätt att resonera i andra sammanhang skulle ses som uttryck för fördomar, eller förlegad särartsfeminism. Min kvinnlighet är alltså ständigt i fokus, relateras till andras manlighet och läggs till och med som ett tolkningsraster över min yrkesutövning. Av människor som är positiva till nuvarande ämbetsordning. Mycket positiva, till och med. Om jag ifrågasätter detta, eller inte reagerar tillräckligt positivt eller glatt, blir jag ofta kritiserad för jag är överkänslig, fixerad eller helt enkelt inte tillräckligt tacksam för att varenda människa jag träffar på inte är kvinnoprästmotståndare.

Medan det offentliga samtalet om jämställdhet i Svenska kyrkan närmast tvångsmässigt dras mot ämbetsreformen 1958, de tidigare prästvigda kvinnornas situation och de närmast mytiska berättelserna om hur motståndarna behandlat, behandlar eller vill behandla prästvigda kvinnor illa, lever den stora majoriteten av kvinnor och män i Svenska kyrkans församlingar i ungefär samma ojämställda vardag som resten av samhället. En vardag präglad av fördomar, löneskillnader och orättvisa förväntningar, som hindrar både män och kvinnor att fullt ut använda de gåvor Gud har gett i den tjänst Han satt dem i. En vardag som vi sällan pratar om, trots att vi befinner oss mitt i den.

Det är så väldigt konstigt, skrev jag i början. Fast det är det egentligen inte.  Det är ett uttryck för lättja. För, vad kostar det att förfasa sig över det som varit, eller över det som man vet eller tror att någon annan gör, jämfört med att börja skärskåda sitt eget beteende? Hur jobbigt är det inte att börja tänka innan man talar, jämfört med att tala om hur hemsk någon annan är? Vad hjälper det undervärderade kyrktanter och underbetalda manliga förskollärare i våra församlingar? Inte alls.

Ämbetsfrågan är en del av vår kyrkas historia och en teologisk ordningsfråga, som förvisso haft som följd att många människor genom åren farit väldigt illa och fortfarande gör det. När så sker, är både samtal och aktiv handling självklart påkallat.  Men, tror jag, väldigt mycket oftare, och för många fler, utgör ämbetsfrågan en praktisk avledande manöver från ett brett samtal om jämställdhet för alla människor i Svenska kyrkan. Den är en praktisk distraktion från egen självkritik och eget engagemang i de små förändringar som gör stor skillnad. Och även om det är bekvämt och lite kittlande, så är det faktiskt inte särskilt konstruktivt.



[1] Källa, lönestatistik för 2013, https://internwww.svenskakyrkan.se/Arbetsgivarfr%C3%A5gor/lonestatistik

Posted in Svenska kyrkan | Leave a comment

Något jag önskar fler journalister skulle förstå

912u_Luther's_95_Theses,_Schlosskirche,_Wittenberg,_GER,_
Martn Luthers 95 teser för en reformerad, katolsk kyrka (wikipedia, replika)

Dag Sandahl påpekar en viktig sak idag som jag tror att många trots religionsundervisning och konfirmationsläsning inte förstått när det gäller den sortens högkyrklighet som han står för: reformationen gav inte carte blanche att lägga till, bara att rensa fram. Luther gick tillbaka till källorna. Det är i det ljuset vi måste granska alla reformer och alla uttalanden som görs om Svenska kyrkan i vår tid.

Vår kyrka är inte en kyrka som tror på reformer i politisk mening utan närmast fundamentalistiskt (där fick jag till det!): Re-form är att Kyrkan ska komma till sin ursprungsform, apostlarnas tro och praxis. Det som är evangeliskt är apostoliskt och därmed katolskt, som ni vet.

I politisk mening görs reformer som betyder nyordningar.

I Kyrkan görs reformer i betydelsen den gamla ordningen – den apostoliska.

(Dag Sandahls blogg, ”Samfund är sammanhang”)

Vissa reformer drivs fram av människor som strävar åt samma mål men har skilda syften.

Äktenskapsreformen, till exempel, som innebar att personer av samma kön kan gifta sig med varandra kan förstås både som en politisk reform och en luthersk-evangelisk – helt enkelt därför att de som stod bakom den gjorde den av olika skäl. Vissa i kyrkomötet, kanske en majoritet, tyckte att detta var det rätta eftersom tiden och partiet säger det, och den hållningen är problematisk i en kyrkas beslutande organ.

Men andra har faktiskt kommit fram till det genom att gå till källorna, genom att göra det framrensande arbete som Luther och reformationen lärde kyrkan. Detta har kritiker till äktenskapsreformen ofta svårt att se eftersom de lärt sig tolka tro och kyrka i stöpta kategorier efter modernt mått, och eftersom den politiska realiteten i Svenska kyrkan är så påtaglig. Det finns en brist här på samtal i kyrkan och offentligheten, tror jag, som skulle visa att den grundläggande kyrkosynen kan delas av meningsmotståndare i sak.

Och vice versa att man kan vara ense i sakfrågor men alltså utifrån helt skilda idéer om kyrkan. När Helle Klein använder kyrkomötesbeslut som enda riktlinje för präster – och pläderar för att nya kyrkomötesbeslut ska fattas som handlar om saker som hon anser ännu inte beslutats riktigt – är det från en kyrkosyn som är helt konform med hennes politiska erfarenhet av opinionsbildning, partipiska och majoritetsbeslut. Jag tror inte att det går att finna ett tydligare exempel på någon som så genomgående struntar i (eller inte har förstått? I så fall blir detta blogginlägg information, och det får vi klarhet i genom att se om retoriken förändras) Svenska kyrkans katolska identitet, och jag skulle önska att fler journalister kunde identifiera det. När hon till exempel för några år sedan från Aftonbladets höjd krävde att alla de biskopar som ställde sig tveksamma till äktenskapsreformen – och det var nästan allihop – skulle avgå.

Biskopar kan inte ”avgå”. De är vigda för livet. Men i en politisk verklighet med ministrar och generaldirektörer är biskopen i en tvåtusenårig tradition apart.

Det är ett kvalitativt arbete att genomskåda grunderna för vad som sägs och tycks om kyrkan, och vem som säger det och varför. Det är det som gör Svenska kyrkan så spännande och relevant för någon som är intresserad av kultur och identitet. Nästan alla debatter mellan två meningsmotståndare, som den igår på radio mellan Helle Klein och Bertil Murray, lyckas inte komma åt det här, eftersom de debatterna spelar på en plan där höger-vänster bestämmer spelreglerna. Kyrkosyn och hantering av källor är något annat.

Uppdatering: Prästen och fd chefredaktören för Kyrkans Tidning Lars B Stenström på bloggen stillsam frågar också idag om kyrkans katolska arv ryms inom mångfalden.

Posted in Evangelium kommenterar, Svenska kyrkan | Leave a comment

Variation på temat

Här är några av de reaktioner som kommit efter SvD:s artiklar om Kinna, kyrkan och homosexualitet, som Sofia kommenterade igår.

Maria Küchen skriver en anteckning på facebook: ”Älska varandra: en kommentar till händelserna i Kinna”.

Erik Johansson, missionssekreterare i EFS, skriver på sin blogg om när biskopar börjar styra över hur kristna får läsa sin bibel.

Sara Blom tydliggör på tankesmedjan Aeropagen vad kyrkomötet beslutat om hur kyrkan bland annat ska motverka diskriminering pga sexuell orientering.

Själv är jag förvånad över att kyrkoherden i Kinna inte tar tydligare avstånd från det fruktansvärda som det omskrivna paret blivit utsatta för. Oavsett vad hans hållning i äktenskapsfrågan må vara. Även om det, som han säger, knappast är de mest hängivna gudstjänstdeltagarna som utfört gärningen. Vi vet förstås inte allt han har sagt. Bara det som speglas i artikeln.

Och samtidigt trött över hur SvD buntar ihop olika saker med varandra. Att det till exempel inte framkommer att församlingen (även i Kinna) faktiskt ordnar med vigselpräst. Att paret i fråga fixar en egen ”inhyrd” präst är en annan fråga.

”Alla är inte som jag.” skrev Sofia. Det är förstås en hållning som behövs på flera sidor av en debatt.

Posted in Evangelium kommenterar | Leave a comment

Finns det utrymme för variation?

Det vore enklare för mig om alla vore som jag. Om inte melodifestivalen pumpade ut kommersiell dynga på skivmarknaden varje år och om snus inte hade uppfunnits. Om alla talade de språk jag talar. Om alla röstade på det parti jag tycker är bäst. Om.

Brott är en sak, de ska beivras. Det vore inte bara enklare för mig om det inte fanns något kvinnohat, det vore en självklarhet och lösningen kan aldrig vara att jag accepterar hot och våld i min vardag. Men när SvD idag beskriver konfliktlinjen kring HBTQ i kyrkan som en polarisering mellan hatbrott och allt sunt förnuft blir bibelsyn till brott, och det är inte en riktigt rättvisande beskrivning av var kyrkan står i den här frågan.

Frågan är hur det gynnar Roy och Håkan att få sin sak beskriven så. Jag tror inte det gör att attackerna mot paret kommer att minska. Folk som ristar på bilar vill få uppmärksamhet utan att själva synas i tidningen. Men artikeln kommer att få konsekvenser för Kinna församling, herden Owe Johansson och för alla som delar hans ståndpunkt om att Gud inte välsignar samkönade relationer. De kommer att bli åthutade – ytterligare, för man kan nästan inte se hur de skulle kunna bli mer marginaliserade än de redan är idag i Svenska kyrkan.

Marginaliserade, men inte få. Varför är de inte få? Är hatet större i kyrkan? Nej. Det handlar om en tro där äktenskapet ingår i ett större, sammanhängande system. Tar du bort en sak så rasar hela systemet. Systemet bygger inte på att äktenskapet är heterosexuellt, den frågan är egentligen rätt perifer, utan på att systemet hålls intakt. Bibeln är logisk, hänger ihop, tillförlitlig; vårt jobb är att förstå den och leva efter den. Vår eviga frälsning hänger på det. Ungefär så.

Kinna kyrka
Kinna kyrka

Det kan vara värt att påminna om att dessa präster är liberalare än västvärldens just nu mest omhuldade kristne ledare som överallt beskrivs som radikal och öppen – påven. Dessa svenskkyrkliga präster deklarerar inte bara öppet vad de själva tror är rätt, erbjuder förbön och själavård; de accepterar och hjälper också dem vidare som vänder sig till dem. Detta går inte att avfärda med att Sverige inte är Vatikanen, ty för dessa präster är den svenska kyrkan katolsk och endast en gren på Kristi världsvida kyrka manifesterad i Sverige. Och prästen lyder i sitt ämbete inte under svensk lag utan under kyrkoordning och bekännelse. Att kyrkan är katolsk – allmännelig – ingår förresten i trosbekännelsen så det är inget som någon liten spillra på landsbygden har hittat på.

Men frågan är förstås inte perifer för Håkan och Roy som ville gifta sig i kyrkan, och deras församling ordnade också fram en vigselpräst eftersom det är bestämt så i Svenska kyrkan om församlingens egna präster inte vill viga. Det är nu mycket ovanligt. Snarare klättrar präster och annat kyrkfolk på varandra för att visa sin enorma välvillighet till HBTQ. Jag har sett heterosexuella präster som aldrig annars använder sitt Twitterkonto posta foton från Prideparaden, med halsarna sträckta mot kameran så att den vita prästkragen syns.

Jag skulle vilja mana till ett mer kritiskt öga för den sortens pinkwashing. Inte bara är det gynnsamt för egna karriärer utan det fungerar också som en sköld mot kritik som präster som Owe Johansson för fram mot makten i kyrkan, som handlar om helt andra saker: de ekonomiska och beslutsmässiga relationerna mellan församling, stift, och nationell nivå, till exempel. Och då går ju folk av Owe Johanssons sort lätt att avfärda, eftersom de är tomtar som ber för bögar och tror att Gud inte kallar kvinnor som präster.

Jag är trött på att den intellektuella nivån är så låg att jag vet i förväg att en sådan här text som jag just skrivit slår i taket i nästan alla rum. Det är jobbigt att tänka på hur många, och vilka, som kommer att läsa detta som ett försvar för homofobi och hissa eller dissa på felaktiga grunder. Men om Roy och Håkan och Owe Johansson vågar vara med på bild i söndagstidningen måste jag våga tänka högt om saker som inte lika tydligt berör mig privat.

Jag skulle bara vilja att frågan ställdes annorlunda: Finns utrymme för variation? Jag tror att det är den alldeles nödvändiga frågan för Svenska kyrkan att ställa sig och att svaret måste bli jakande för att kyrkan ska vara relevant i framtiden överhuvudtaget. Det kan inte vara så att striden i allt står mellan två olika läger och att segraren går fram över motståndaren med den brända jordens taktik. Kyrkan, särskilt kyrkan men kanske också det politiska samhället måste bereda plats för variation. Alla är inte som jag. Kan vi acceptera att det finns personer som har en bibelsyn där kvinnliga präster och homosexuella makar inte hör hemma? Eller frågan kanske ska ställas; om vi accepterar den i Vatikanen, varför inte i Kinna?

***

Och med detta inleder jag ett nytt förhållningssätt till kommentarer. Det går inte att kommentera just det här inlägget på den här bloggen. Det är inte för att stänga debatten, utan för att tvinga den att ta nya vägar. Om du ofta läser och deltar i diskussioner på till exempel Facebook så vill jag be dig att tänka ett varv extra. Det privata rummet på Facebook kan vara bra och jag vill inte be dig sluta att diskutera där. Men fundera över om du är en person som borde dela dina åsikter och analyser i mer offentliga sammanhang. Alla kan inte, men du kanske är en sådan person. Kan det i så fall bidra mer konstruktivt till debatten att du samlar dig och skriver en mer ambitiös text i någon tidning? Borde församlingen ordna en samtalskväll? Kan du ta kontakt med Evangelium eller någon annan redaktion och hitta förslag på artiklar? Finns det böcker, personer, sammanhang som redaktionerna borde känna till? Jag vill kort sagt mana fler att ta ansvar för den breda bilden och göra det mer självklart att tala offentligt.

Posted in Evangelium kommenterar, Svenska kyrkan | 1 Comment

Att jaga bort fattiga människor från deras läger

Det finns många tolkningar av kristendomen. Det finns rader som antyder att det var ok att äta utan att tvätta sig om händerna även på den tiden, och att det är mer än ok att vägra gå på en anhörigs begravning. En sak kan man säga med största tänkbara tvärsäkerhet: förbud mot tiggeri, eller att jaga bort fattiga människor från deras läger, det är extremt okristligt. Jo sådant har gjort i kristendomens namn men hur man än läser Jesusorden så är en sådan sak det absolut syndigaste och skändligaste man kan göra. Och det vet ju alla att de som förespråkar sådant kommer att få hänga upp och ner i Hades. De sista kommer nämligen att bli de första en vacker dag. Och gud gör slarvsylta av alla andra.

Författaren Maja Lundgren kanske har rätt här ändå. Rakt av. Tänk om det är så, utanför all hermeuetik och exegetik och teologiska bryderier, att det enda kristliga är att hjälpa den som är fattig och inte har något hem.

Om det är så. Vad gör vi? Vad gör ni? Vet någon läsare om någon församling som tagit initiativ att ge husrum åt romerna som vräkts från sina skogshyddor här och var i Stockholm den här vintern? Och du som har ansvar i någon församling, vilket stöd skulle du behöva för att ta ett radikalt beslut om att ge rum? Skriv anonymt om du vill.

EU-migranter tältar i Högdalen. Bild: SVT
EU-migranter tältar i Högdalen. Bild: SVT
Posted in Evangelium, Svenska kyrkan | 2 Comments

Sorgepunkten

angel-staty--ingen_19-115375

När jag på förmiddagen i dag nåddes av nyheten att Sveriges Radios utrikeskorrespondent Nils Horner skjutits till döds kändes det som att ondskan smugit sig rakt in i mitt kök. Vårsolen, vars strålar jag nyss njutit av och välkomnat, avslöjade nu obarmhärtigt det smutsiga köksfönstret och mitt glåmiga vinteransikte. Ingenting var vackert längre. Allt upplyst blev som genomskinligt, tomt. Nästa stund kastade jag mig över datorn och telefonen, läste pressmeddelandet om och om igen, kollade dagstidningarnas uppdateringar på nätet. Under eftermiddagen läste och lyssnade jag till kondoleanser som kommit in, kollade igenom fotoarkiven.

Vad är det jag söker? Svaret på vad som hänt? Nej, inte bara det. Jag söker efter det som griper tag i mig och som får mig att känna att det rör mig och mitt liv, jag söker efter själva sorgepunkten. Jag är inte ensam om detta. När en känd person dör utlöser det ofta en kollektiv sorg hos oss, en sorg som inte sällan är behäftad med viss känsla av skuld. För; kan jag sörja någon jag aldrig känt? Har jag egentligen rätt till det?

Som präst håller jag i begravningar i stort sett varje vecka. Ibland är det människor jag har känt väl, nära vänner i församlingen. Då finns sorgepunkten nära, ibland får jag kämpa för att hålla mina egna känslor under kontroll. Oftast är det människor som jag inte haft någon direkt personlig relation till som jag får följa till graven, men även då kan jag bli väldigt berörd och det är inte ovanligt att jag känner ett behov av att gråta. Länge tänkte jag att det inte var tillåtet för mig att känna på det viset, att det var ett tecken på omognad. Jag byggde därför upp en mur omkring mig och tillät mig inte beröras. En dag höll inte det längre. Den erfarenheten har lärt mig att professionalitet visserligen är oerhört viktigt och en hjälp i svåra situationer, men om jag inte låter mig beröras går jag under – om inte annat så efteråt.

Det är sunt att vilja sörja – även den jag inte har känt. Det är ett sätt för oss att hantera det oundvikliga att våra jordeliv har ett slut och all den ångest som kommer av detta faktum. Det är ett tecken på vår mänsklighet och i förlängningen är det ett tecken på att döden inte har segrat. Så, gråt.

 

 

 

 

Posted in Evangelium kommenterar | 1 Comment