Partipolitik hör inte hemma i Svenska Kyrkan – eller: till lekmännens försvar

Under dagarna fram till den 15 september kommer Evangeliums fasta bloggare att skriva signerade texter på temat kyrkovalet. På så vis vill vi skildra olika perspektiv och lyfta frågor som är aktuella för oss. Välkommen att delta i samtalet med din kommentar här eller på en egen blogg (då en länk läggs under inlägget som du kommenterar).

Jag anser att systemet med partipolitik i Svenska Kyrkan är så absurt att jag inte riktigt vet hur jag skall börja detta blogginlägg.

Men jag kan börja med att konstatera att några av de skarpaste analyserna av detta system förs fram – inte av teologer eller av skribenter i Svenska Kyrkans officiella organ Kyrkans Tidning, utan av vanliga journalister i sekulär media.

Ingen har gjort det lika grundligt som den flerfaldigt belönade Maciej Zaremba i artikelserien Kyrkan och friheten som publicerades i DN i samband med att kyrkan ”skiljdes” från staten år 2000.

Men senast var Susanne Birgersson på DN:s ledarsida mycket klarsynt i sin kritik av systemet:

Det är plågsamt uppenbart att de politiska partiernas närvaro i kyrkovalet inte har särskilt mycket med teologi, andliga visioner eller konkurrerande bibeltolkningar att göra – bara makt och gammal vana.

Tretton år efter att stat och kyrka skildes åt har några av partierna distanserat sig en aning genom att kalla nomineringsgrupperna för sådant som Miljöpartister i Svenska kyrkan, Vänstern i Svenska kyrkan och Fria liberaler i Svenska kyrkan. Sverigedemokraterna, Centerpartiet och Socialdemokraterna bryr sig inte ens om att maskera maktlystnaden. Bara Moderaterna har gjort det enda raka och struntar nu helt i kyrkopolitiken.

Man kommer att tänka på hur en arg Jesus välte omkull köpmännens bord och jagade ut försäljarna ur templet: ”Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni har gjort det till en rövarkula.”

Riksdagspartierna har inget i kyrkan att göra. Vik nu därför en gång för alla hädan och ge plats åt de partipolitiskt obundna grupperingarna.

Men från Kyrkans Tidning svarar chefredaktören Barbro Matzols att Birgersson ”glömmer bort att det finns många kyrkligt engagerade hos både Socialdemokraterna och Centerpartiet som ger sitt yttersta för att Svenska Kyrkan ska syssla med både teologi och andliga visioner”. (Kyrkans tidning, nr 36/2013)

Ja just det. Kyrkligt engagerade Socialdemokrater och Centerpartister. Det tycks som att Matzols glömmer bort att det är för att de är kyrkligt engagerade och inte i kraft av att de tillhör Centern respektive Socialdemokraterna som de har detta engagemang för ”teologi och andliga visioner”.

Om man ska argumentera hederligt och principiellt så kan man inte försvara att Svenska Kyrkan styrs av partier med sekulära ideologier som växte fram på 1700-talet och framåt.

Dessa ideologier syftar till att besvara grundläggande frågor om resursfördelning och makt i samhället – viktiga frågor – men de varken gör anspråk på eller innehåller några redskap för att besvara frågan hur kyrkan på bästa sätt skall fullgöra sitt uppdrag.

Kyrkans tro har politiska konsekvenser. Men det gäller att vara tydlig med vad det är som i kyrkan är den vägledande ideologin – teologin eller politiken – och vad som sedan blir ett ställningstagande med den vägledande ideologin (överideologin som det heter) som grund.

En effekt av detta partipolitiska styre av Svenska Kyrkan är att många viktiga beslut inte längre tas främst av teologiska skäl utan av politiska. Det är inte längre teologin som är överideologi i Svenska Kyrkan.

I min värld är inte alla sammanhang där inte Socialdemokraterna eller något annat riksdagsparti har makten ”sekter” – men så resonerar vissa när det gäller Svenska Kyrkan. (Det tyder enligt min mening snarare på ett sekteristiskt tänkande hos den som säger det.) Om vi inte har partipolitiska grupperingar som tävlar om makten kommer det ju bara vara kyrkligt grundade nomineringsgrupper. Och problemet med kyrkligt grundade nomineringsgrupper i Kyrkan är?

I min värld är det inte heller elitism att de som är mest engagerade i ett sammanhang också är de som har mest inflytande över det – men så resonerar vissa när det gäller Svenska Kyrkan.

Elitism är istället att de som styr har oproportionerligt mycket inflytande givet sitt engagemang och sin förankring i verksamheten. Som Zaremba skriver:

Enligt en undersökning från 1977, den senaste som gjordes, beskriver sig ungefär varannan av de över 60 000 kyrkopolitikerna som kristen. Övriga betecknar sig som agnostiker, deister eller ateister. Varannan deltar inte i någon av Svenska kyrkans aktiviteter – förutom att bestämma över den. Jag antar att en kvinnoförening som behövde inskärpa att ”det är viktigt med kvinnor i förbundets styrelse” inte skulle tas på större allvar. Men inom Svenska kyrkan är detta normaltillståndet: ”… det är viktigt med ett personsamband mellan kyrkorådet som församlingens styrelse och den gudstjänstfirande församlingen”, skriver kyrkolagsutskottet.

Viljan att politiskt styra Svenska Kyrkan är väldigt gammal och den har vissa bundsförvanter inom kyrkan, särskilt hos de som vill få sin vilja igenom utan att övertyga med hjälp av ett respektfullt och intelligent teologiskt samtal. Arthur Engberg, socialdemokratisk ecklesiastiskminister (kyrkominister, eller samfundsminister som det heter idag) på 1930-talet ville behålla statskyrkosystemet för att på så sätt kunna styra över kyrkan. Det han sade uttryckligen är horribelt, för att återigen citera Zaremba:

Arthur Engberg hörde på 10-talet till de kulturradikaler för vilka det inte fanns ”en grövre kränkning av det djupaste och bästa i en människosjäl än vidmakthållande av en statsreligion”.

Jag håller med! Detta är en principiell och hederlig argumentation, som många hederliga (både sekulära och troende) för, för att vi ska skilja på kyrka och stat. Men:

Några år senare var Engbergs engagemang för religionsfriheten som bortblåst. Statskyrkan skulle visst avskaffas – i någon annan tid. Men släpptes kyrkan nu kunde den bli farlig. För vem? För folkenheten, tycktes Engberg mena, och kanske också för demokratin. Under alla omständigheter skulle den bli en mot staten konkurrerande röst. ”Statskyrkans avskaffande (bör) helst föregås av statskyrkoidéns restlösa förverkligande.”

Under de första åren av 20-talet presenterade han resten av sitt program: Om målet var att befria Sverige från kristendomen skulle Svenska kyrkan bli medlet. Fråntagen allt självstyre och inflytande över prästernas utbildning och utnämning skulle den omdanas till en spridare av en ”ateistisk allmän religiositet”, skrev Engberg i Arbetet 1922.

Finns det då möjlighet till motstånd? På sikt tror jag inte att Svenska Kyrkan kommer klara sig utan sina engagerade medlemmar. Det är bara en väldigt, väldigt (i ekonomisk mening) rik kyrka som kan klara sig utan engagerade medlemmar. Förutom att en sådan kyrka inte kan gestalta vad det är att vara kyrka blir den också inte särskilt spännande att bjuda in till, för den är inte levande och den har inte en församlingsgemenskap där Guds kärlek kan gestaltas.

Det finns, inom Svenska Kyrkan, en grundstruktur som kan motverka den elitism vi nu ser och öppna för gräsrötternas inflytande – inom Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. Poängen är nu inte att hela Svenska Kyrkan ska ha samma teologiska och liturgiska profil som EFS (som dock inte är en enhetlig rörelse) – utan att inom denna grundstruktur kan vi se till att basen i församlingslivet utgår ifrån de som faktiskt är involverade i församlingarna.

En av de saker som Svenska Kyrkan bör lära sig av Anglikanska kyrkan är att tillåta vitala rörelser med olika teologisk profil. I Anglikanska kyrkan har du vitala rörelser som inte håller med varandra på alla punkter – och det får vara så, de har stöd från centralt håll. Det ser du inte i Svenska Kyrkan. OAS-rörelsen, den karismatiska förnyelsen inom Svenska Kyrkan motarbetas av ledningen. Varför detta oerhört svenska krav på åsiktskonformitet?

Inom EFS grundstruktur skulle vi kunna ha församlingar med olika typer av profiler men med det gemensamt att det är de som är engagerade som har mest att säga till om, om verksamheten.

Engberg ville ha kontrollen över den teologiska utbildningen – i Anglikanska kyrkan har de olika rörelserna inom kyrkan egna teologiska college med olika profil. I Sverige finns universiteten och Johannelund (som drivs av EFS). Nu vill man lägga ner Johannelund. Helt vansinnigt.

Istället borde man skapa fler lärosäten med olika profil. Låt 100 blommor blomma! Börja från basen – den gudstjänstfirande församlingen.

This entry was posted in Evangelium. Bookmark the permalink.

4 Responses to Partipolitik hör inte hemma i Svenska Kyrkan – eller: till lekmännens försvar

  1. Vi börjar bli ganska många som ifrågasätter partipolitiken i Svenska kyrkan. Fler borde uppmärksamma hur sekulära partier, religiöst neutrala, samtidigt är med och tar beslut om nattvardsböner, psalmer och mission. Partiernas kyrkliga engagemang tar slut vid kyrkdörren.

    Om sådant kan man bl a läsa på bloggen stillsam sedan ett antal år:
    http://stillsam.blogspot.se/search?q=Partipolitik

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Det är en bra blogg, läs den!

      Vi har ju startat den här tidskriften och driver den mycket för att fler ska börja skriva och ta erfarenheterna från lokalplanet ut i öppen, offentligt samtal. Till exempel är studiekonceptet VardagsRum som församlingsprenumeranter av tidskriften får tänkt att vara ett utbyte snarare än en service. Den här tidskriften kommer inte hur lyckosam den än blir att ta över frågor från någon och driva den åt dem. Det ska man göra själv. Så om någon vill organisera en exempelvis studiegrupp kring de här frågorna är vi som gör Evangelium väldigt intresserade av att ta del av det, så att erfarenheterna kan komma ut till andra genom VardagsRum.

  2. Klaus S says:

    Efter att ha läst och begrundat en hel del information: Det här med sekulära partier i Kyrkan är trams. I grunden trams och alldeles orimligt. Det hjälper sedan inte hur mycket man diskuterar diverse esoteriska finesser i den demokratiska organisationen. Det är alldeles fel från början, och något som de styrande i samhället införde för att kunna kontrollera kyrkan.

Lämna ett svar till Lars B Stenström Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>