Recension: Sådan far, sådan son

postr_lDaniel Stenvall gästrecenserar en aktuell film, Hirokazu Kore-edas ”Sådan far, sådan son” som hade svensk premiär i helgen.

6-åringen Keita sitter mellan sina föräldrar vid inträdesprovet till den exklusiva privatskolan. Keitas far har höga förväntningar på sin son. Pappan, som spelas av musikern och multitalangen Masaharu Fukuyama, är en högpresterande och framgångsrik affärsman som är mer på jobbet än hemma.

Men föräldrarna ska snart få ett besked som ställer hela livet på ända. Blodprovet vid registreringen till skolan visar att Keita inte är sina föräldrars biologiska barn. En fortsatt utredning slår fast ett häpnadsväckande faktum: Keita blev förväxlad med ett annat barn vid BB.

Det andra barnet har växt upp med två närvarande, varma föräldrar i ett hem där det inte så noga om man håller ätpinnarna på rätt sätt eller skjuter upp sina plikter och gör något roligare istället. Pappans motto är: ”Gör inte saker idag, som du kan skjuta upp till imorgon”.

De bägge familjerna ställs nu inför ett livsavgörande val. Ska de behålla det barn de skött om och älskat som sitt eget, eller följa biologin och byta tillbaka sönerna? Återställa naturens ordning eller följa hjärtats lagar?

För många av oss här i Sverige kanske det inte låter som något svårt val som filmen ”Sådan far, sådan son” handlar om. Törs vi ens tänka tanken att släppa från oss ett barn som vi i sex år har betraktat som vårt eget? Förmodligen inte. Den kulturella skillnaden mellan Japan och Sverige måste vi som ser filmen ändå köpa för att ta till oss filmens grundläggande problematik.

bg Soshite chichi ni naru

Regissören Hirokazu Kore-eda har många gånger jämförts med sin landsman, den hyllade Yasujiro Ozu (1903-1963), kanske främst på grund av familjeskildringarna som gemensamt motiv. Även denna gång vill regissören säga något kritiskt om de familjehierarkier i det japanska samhället som ofta är så påtagliga i landets filmer. I beslutet om de två bortbytta barnen verkar affärsmannen vara den som har mest att säga till om. Det säger en del om de ständigt närvarande hierarkierna – både beträffande klass och kön. Filmens övriga karaktärer är dock inte likgiltiga inför detta. Det pyr under den patriarkala ytan. Pappors frånvaro lyfts fram i berättelsen och en av mammorna i filmen säger vid ett tillfälle: ”Det enda skälet till att män tycker biologi är viktigt, är för att de inte har samma känslomässiga band till barnen”.

Även i formen kan vi ana Ozus närvaro. Exempelvis finns Ozus karaktäristiska ”pillow shots”, ett slags tagning med vila och paus mellan två scener även hos Kore-eda. Där Ozus vila finns i en stillastående kamera, finns Kore-edas dock i rörelse. En bil som rör sig, eller några elledningar som betraktas från en rörlig kamera. Den rörliga kameran återkommer filmen igenom, även i de stilla scenerna, i samtalen. Ingen stressad handkamera, men en följsam, långsam. En känsla av närvaro förmedlas.

Skådespeleriet är utmärkt och liksom i den hittills mest sedda av Kore-edas filmer, det smärtsamt sorgliga dramat ”Barnen som inte fanns” (2004), är barnskådespelarna mycket trovärdiga. Kore-eda har i intervjuer sagt att han försöker välja barnen efter personlighet och att de sedan får använda sitt eget naturliga språk, utan att bli påtvingade exakta repliker. Resultatet ligger en bra bit ifrån de lillgamla Hollywoodungarnas tillrättalagda repliker.

Musiken är även den stillsam och utgörs av uteslutande pianomusik som ibland endast består av ett par ackord. Bachs Goldbergvariationer återkommer filmen igenom.

Vi ser överhuvudtaget få känslostormar i filmen, trots det tunga temat. Detta kan uppfattas som alltför kontrollerat och återhållsamt, men filmen blir aldrig kylig utan lyckas vara trovärdigt rörande.

Filmen vann Jurypriset i Cannes i fjol av en jury vars ordförande var Steven Spielberg. Spielberg tyckte så mycket om filmen att han har talat om att förära sina landsmän en alldeles egen version i form av en re-make. Om det blir verklighet kan vi nog räkna med att pianomusiken ersätts med sentimentala fioler.

This entry was posted in Evangelium kommenterar, Gästblogg. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>