Som den frihetsteoretiker hon är så vet Lena Andersson att kärleken inte är fri. Den som älskar mest är också i underläge, att inte vara önskad är en känsla som ligger nära förnedringen.

Samtidigt är denna förnedring idag socialt accepterad, i den meningen att den är en konsekvens av ett liberalt samhälle som förutsätter att alla individer gör rationella val – vilket är en grym ironi när det kommer till något som är så irrationellt som kärlek. Det är ingen rättighet att bli älskad, inte ens om man varit förenad i köttet, och det är ingen skyldighet att älska.

I vårt moderna samhälle finns det därför inget som skyddar den svagare från att bli ”lekboll” för den andres ”lättsinne”, om inte den starkare äger en moral som är stark nog att hantera det ansvaret.

(Daniel Sandström recenserar Lena Anderssons kärleksroman ”Egenmäktigt förfarande” i SvD 5/9)

Intressant att Lena Andersson – författare, intellektuell och en av kristendomens skarpaste svenska kritiker – tycks ha skrivit en roman som pekar mot vissa fundament i den kristna tron. Kärleken gör dig inte fri men bunden till andra människor, på gott och ont. För att inte det onda ska tippa över på vågen krävs insikt eller ska vi kalla det tro på kärlekens enorma allmakt, och tillit till att kärleken trots allt är den rätta vägen.

Det ligger nog mycket i det där som teologen Simone Weil ska ha sagt att i valet mellan sanningen och Jesus ska du välja sanningen. Om Jesus är sanningen kommer du då att gå rakt in i hans öppna armar. Om Jesus inte är sanningen, gick du ändå rätt.