Skolavslutning

Idag har jag haft två studentavslutningar i kyrkan. Man kan tycka en hel massa saker om vilka begränsningar skolverket lägger på oss. Men det är också intressant att reflektera över vad vi gör inom de ramarna. Så här blev det för mig, i navigationen kring att inte be, inte välsigna och inte prata Gud (åtminstone inte alltför tydligt).

————————————————

Jag tänkte göra en liten Gallup, med handuppräckning. Är det någon här som spelar minecraft? CS? Call of duty? Har ni någon aning om hur mycket tid ni lagt ner på det? En timme om dan? Tre timmar?

Man brukar ibland säga att för att bli expert på något behöver man ägna runt 10000 timmar av riktad träning åt det. Det är tre timmar om dagen i tio år. Eller 1,5 timme per dag i 20 år. Det beror förstås mycket på fallenhet och begåvning också. Men för att bli riktigt riktigt bra på något krävs det tid och hängivenhet.

De flesta av er har nog gått minst 10000 timmar i skolan. En del har tränat ett instrument flera tusen timmar. Några har tränat hockey eller fotboll. Ja, och minecraft förstås!

Det är ju faktiskt ganska viktigt med det där valet, vad ägnar jag min tid åt. En vän till mig frågade mig en gång: vad vill du att dina vänner ska säga om dig på din begravning. Alltså vilket avtryck vill du lämna i världen? Om du vill att du ska bli ihågkommen som en väldigt lärd person – ja, då får du se till att läsa, läsa och läsa. Om du vill blir ihågkommen som musiker, idrottare eller något annat, så får du minsann se till att det blir så också.

Jag frågade min vän vad han ville bli ihågkommen för. Han sa – att jag hade ett stort hjärta.

StO Krusifix 1_GE

Hur blir man ihågkommen för det? Hur lämnar man hjärtats avtryck i världen? Mycket handlar nog om mötet mellan fyra ögon. Hur vi ser och möter varandra. Som troende och präst så följer jag ju förstås en kille som levde för två tusen år sen (här pekade jag mot krucifixet som hänger från taket i Sankt Olovs kyrka, se bilden till vänster) och som enligt berättelserna var en riktigt mästare på det där med att mötas två och två. Att se och bekräfta andra. Så blev han ju verkligen ihågkommen sen också. Han lämnade verkligen ett hjärtats avtryck i världen.

Nu börjar sommarlovet. För en del av er väntar en osäker framtid. Vad kommer efter gymnasiet? Vad ni än väljer att göra med era liv, vad ni än vill lägga er tid på och bli bra på – glöm inte att också ägna tid åt varandra. Åt att lämna ett hjärtats avtryck. För det får man chanser att göra överallt där man går fram, hela tiden. Jag har ett citat som jag tycker om: ”För världen är du kanske bara en enda människa. Men för en människa kan det du gör få betyda hela världen.”

Nu ska jag tända några ljus. (här gick jag över till en ”ljuskruka” vi brukar tända ljus i för döpta, avlidna osv)

Jag tänder ett ljus för din sommar. För ljus, värme och vila.

Jag tänder ett ljus för din framtid, att du får bevara ditt hjärta, och lämna ett hjärtats avtryck, vad du än möter.

Jag tänder ett ljus för alla föräldrar som både gläder sig och oroar sig.

Jag tänder ett ljus för alla lärare som hela tiden gör sitt bästa att hjälpa ungdomar framåt i livet.

Till er alla önskar jag – en riktigt skön sommar!

About Pär Parbring

Präst i Skellefteå Sankt Olovs församling. Döpt i Svenska kyrkan, uppvuxen och konfirmerad i katolska kyrkan. Rekonverterade och blev präst. Fortfarande en ganska katolsk lutheran. Snöar lätt in på många saker, allt från enstaka grekiska ord i bibeln till mixtrande med android-mobiler.
This entry was posted in Skolavslutning. Bookmark the permalink.

9 Responses to Skolavslutning

  1. Sofia Lilly Jönsson says:

    Bloggaren Kyrksyster, som är diakon och länge funnits på nätet under det namnet, berättar att hon nämnde Jesus under en skolavslutning och blev anmäld för det. Hon skrev kort om det på sin blogg och kommentarerna droppar in.

    Jag tycker att det är problematiskt att förhålla mig till en anonym källa såhär där man inte har någon möjlighet att söka vidare efter andra infallsvinklar, men om man tänker sig att det Kyrksyster berättar är sant så sägs en del saker i tråden som sätter kyrkans uppgift på spel. Hon skriver till exempel att hon är tveksam till om skolan alls ska vara i kyrkan, ens på visningar.

    Det är en bra fråga i ett skarpt läge: är det så viktigt att behålla kontakten med andra institutioner att man utplånar sin egen identitet? Kanske är det renodling som behövs nu?

    Läs själva: http://kyrksyster.wordpress.com/2013/06/07/anmald-for-skolavslutningen/

    • Jo, jag såg det. Man kan läsa lite mer i hennes äldre inlägg, men det vore intressant att få se hennes tal i sin helhet.

      Var går egentligen gränsen för när skolan inte längre kan vara i kyrkan, för att kyrkan inte får ”vara sig själv” i sitt eget rum? Är den redan passerad på de flesta håll? Steg för steg ökas värmen, utan att vi märker det, och till slut kokar vi.

      Jag tycker det är jättesvårt. Att vara trogen mitt uppdrag OCH samtidigt röra mig inom spelreglerna. Men som sagt – det var ett försök till en balansgång där.

  2. Mattias says:

    I sådana fall som ”kyrksysters” får vi inte glömma hur arbetsmiljön och chefskapet ser ut på många håll i Sv.K. Folk har blivit avstängda och uppsagda för de märkligaste saker, och ofta är det vid närmare granskning uppenbart att det skäl som uppges inte är den egentliga bevekelsegrunden. (Detta är f.ö. ingen nyhet, det var under 1600-talet vanligt att präster drog varandra inför domkapitlet med beskyllning om att frångå de angivna accentus-melodierna för bibelläsningar – när man tittar på dessa fall så ligger oftast tidigare konflikter bakom. Ett slags musikaliska och liturgiska häxmål, m.a.o.).

    Men om anmälningar kommer utanför kyrkan, så är väl det ett lämpligt tillfälle att sluta ta på sig skolavslutningar på just den orten. När detta når en viss punkt på nationell nivå, får väl något principbeslut tas. Jag tror att den långsamma ‘frigörelsen’ från skolans i dag helt sekulariserade hägn hänger samman med att många präster starkt bejakar den ‘världsliga’ eller ‘samhälleliga’ delen av sitt kall – man vill vara någon som bygdens folk känner till och tycker är trevlig. Detta är inte oviktigt för kyrkans arbete, men det är naturligtvis inte i sig själv del av kyrkans arbete.

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Absolut och det är därför jag säger att källan är lite problematisk. Det finns säkert fler infallsvinklar på det här som vi inte känner till. Men om man talar om frågan i princip så tror jag som du att varje församling för sig måste komma fram till gränsen för vad som är möjligt att göra i samarbeten med skolorna. Det måste se lite olika ut lokalt. Jag tyckte Pärs tal var bra och verkade fungera där han är. Men när namnet Jesus har blivit en stötesten, en orsak för anmälan, kan det vara dags att avbryta samarbetet.

      • Mattias says:

        Håller med om att Pers tal var bra. Ett tydligt evangeliskt budskap, och ”vattentätt” mot beskyllning från lättstötta eller stridslystna sekulärhumanister.

        • Tack! Kanske hade jag kunnat säga namnet också, på det sätt som jag talade om Jesus. Att istället ”peka på det uppenbara”, eller elefanten i rummet, sätter ju på ett lite småironiskt sätt samtidigt det absurda i situationen i fokus.

  3. Fyndigt tal på många sätt, men det illustrerar samtidigt övertydligt den svårighet vi står i. I en kommentar för några dagar sedan har jag på Kyrksysters blogg kommenterat detta om risken att bli moraliserande, vilket var det hon ville undvika. Tyvärr faller du något i den fällan själv med din uppmaning ”glöm nu inte att också…” – åtminstone kommer du riktigt nära den farliga gränsen. Men jag vill inte klandra, för detta är som att balansera på en knivsegg. Men principiellt måste vi hävda att varje ”förmaning” som inte har sin utgångspunkt i att det handlande subjektet har ett av Jesu kärlek förvandlat hjärta – det är till sitt väsen ”lagförkunnelse”. Och det är inte vår uppgift!

    Vore det då möjligt att något mer sluta i ”evangeliet”? Kanske genom att ”vittna” om hur den där ”killen” gjort avtryck i ens eget liv och/eller genom att uttala en förhoppning (hur glad jag kommer att bli) när han får göra avtryck i ytterligare någons liv. Då kan man kanske närma sig möjligheten att ”tillämpningen” mer blir något som kan ges mig än något jag förväntas göra. Sedan ska man givetvis ta med i beräkningen att ljuständningen med de beledsagande orden givetvis har en tydlig ”omsorg” över sig!

    Men, som sagt, jag menar att detta är ofattbart svårt när vi inte får predika om Jesus. Och risken att vi ska hamna i ”lagen” (om än med gulliga ord) är så stor att jag är mycket tveksam om vi längre ska spela med i detta elaka spel.

    • I det här håller jag helt med dig, Torbjörn. Jag är medveten om att jag balanserar på gränsen till det lagiska, och det var min egen största brottning inför det hela. Jag har för ett par år sen haft ett mer evangeliskt skolavslutningstal också, mer nådeinriktat. Men det är inte lätt att hitta balansen där. Den gången talade jag (kraftigt förkortat här) om alla val vi måste göra i livet, och hur jobbigt det kan vara att hela tiden välja rätt, men att jag själv tror att det finns någon som alltid väljer dig, vad som än händer. Hade förmodligen kunnat köra samma tal även i år, det var nog ändå mest annat folk…

      Men i alla fall: där är vi återigen på den där grytan där värmen långsamt vrids upp. Vad gör det med oss och med vår teologi när vi ställer upp på att låta vår förkunnelse begränsas på det här sättet? Inte blir det vackert, inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>