Sofia heter jag

jag vet det här

jag vet det här
jag vet det här
jag vet det här

och ändå måste jag fortsätta fortsätta fråga

ingen av profeterna verkar kunna lista ut Guds hundrade namn fast det borde vara nåt så enkelt som:

jag

IMG_9105_1Jag har hemliga anteckningar. Några skrevs på pendeltåget, infall som måste tecknas ner genast på filofaxens lösa ark i olika färger. Fragment. På ett babyrosa almanacksblad står mitt namn: Sofia. Snirkliga rankor går ut från bokstäverna. Lite längre ner står det: ”Sofia = Guds vishet”.

Att Sofia betyder ”den visa” på grekiska hade jag alltid vetat, men att det också kunde ses som ett namn för Gud visste jag inte förut. En föreläsning med exegeten Hanna Stenström upplyste mig om det den hösten som jag började gå till kyrkan. Jesus åt med människor och gjorde dem hela, har jag skrivit i filofaxen, Sofias måltid. Hel(ig)het. Slut på anteckningen.

Det som slutligen slog mig var att om Gud finns, så måste han ha med mig att göra. Han kan inte vara en främmande varelse långt borta i rymden. Därför de hemliga anteckningarna. Därför sysslade jag med hur Gud och jag hör samman.

Guds innersta namn måste ju vara ”jag”, tänkte jag. Det låter konstigt nu men jag trodde att en kristen om den fick höra vad jag tänkte skulle tycka att jag hädade. Jag var inte rädd för det precis, men ville inte såra någon. Så stora fördomar kan man ha om kyrkan. Så det fick förbli en hemlighet.

Men läsa kan man göra och det kristna, gemensamma språket kom emot mig och mötte mina erfarenheter. Bit för bit genom gudstjänster och egen läsning fick bibeltexter mening och marken gungade under mina fötter, ja det var något oerhört att hitta sanningarna om mitt liv nedskrivna i tusentals år gamla texter. Som att upptäcka en grammatik i kaos.

En igenkänning av något jag redan visste.

”Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?” frågar Moses som har drivit sina får ut i öknen och hamnat framför en buske som står i låga utan att brinna upp. Gud svarar, inifrån den brinnande busken: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” (2 Mos 3)

religionen är bara ett nätverk
Gud vältrar sig i skammen
vi är alla honom närmast
i de innersta namn
vi ger oss själva

Gud heter som jag. Jag heter Sofia. Men allra först, heter jag jag.

I slutet av oktober kommer #5 av Tidskriften Evangelium. Temat är BIBELN.

About Sofia Lilly Jönsson

Musikvetare och kulturskribent i Stockholm, chefredaktör och ansvarig utgivare för Evangelium. Döptes en månad gammal, förstod varför trettio år senare.
This entry was posted in Evangelium. Bookmark the permalink.

3 Responses to Sofia heter jag

  1. Marie Fredin says:

    Bara ett litet komplement: ”Åt den som segrar skall jag ge av det dålda mannat, och jag skall ge honom en vit sten, och på den stenen skall stå ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det.” (Upp 2:7)
    Det finns ett hemligt samband mellan gudsnamnet och människans namn.
    Jahve (”Jag är”) ropar från allra första början: ”Människa var är du?” och väntar tålmodigt på att vi ska vända oss mot honom och våga svara: ”Här är jag!”

  2. Jonas Nilsson says:

    Vad är det som gör att syntaxen kan ge aningar av en helhetsbild? Tack för stark reflektion.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>