Sorgepunkten

angel-staty--ingen_19-115375

När jag på förmiddagen i dag nåddes av nyheten att Sveriges Radios utrikeskorrespondent Nils Horner skjutits till döds kändes det som att ondskan smugit sig rakt in i mitt kök. Vårsolen, vars strålar jag nyss njutit av och välkomnat, avslöjade nu obarmhärtigt det smutsiga köksfönstret och mitt glåmiga vinteransikte. Ingenting var vackert längre. Allt upplyst blev som genomskinligt, tomt. Nästa stund kastade jag mig över datorn och telefonen, läste pressmeddelandet om och om igen, kollade dagstidningarnas uppdateringar på nätet. Under eftermiddagen läste och lyssnade jag till kondoleanser som kommit in, kollade igenom fotoarkiven.

Vad är det jag söker? Svaret på vad som hänt? Nej, inte bara det. Jag söker efter det som griper tag i mig och som får mig att känna att det rör mig och mitt liv, jag söker efter själva sorgepunkten. Jag är inte ensam om detta. När en känd person dör utlöser det ofta en kollektiv sorg hos oss, en sorg som inte sällan är behäftad med viss känsla av skuld. För; kan jag sörja någon jag aldrig känt? Har jag egentligen rätt till det?

Som präst håller jag i begravningar i stort sett varje vecka. Ibland är det människor jag har känt väl, nära vänner i församlingen. Då finns sorgepunkten nära, ibland får jag kämpa för att hålla mina egna känslor under kontroll. Oftast är det människor som jag inte haft någon direkt personlig relation till som jag får följa till graven, men även då kan jag bli väldigt berörd och det är inte ovanligt att jag känner ett behov av att gråta. Länge tänkte jag att det inte var tillåtet för mig att känna på det viset, att det var ett tecken på omognad. Jag byggde därför upp en mur omkring mig och tillät mig inte beröras. En dag höll inte det längre. Den erfarenheten har lärt mig att professionalitet visserligen är oerhört viktigt och en hjälp i svåra situationer, men om jag inte låter mig beröras går jag under – om inte annat så efteråt.

Det är sunt att vilja sörja – även den jag inte har känt. Det är ett sätt för oss att hantera det oundvikliga att våra jordeliv har ett slut och all den ångest som kommer av detta faktum. Det är ett tecken på vår mänsklighet och i förlängningen är det ett tecken på att döden inte har segrat. Så, gråt.

 

 

 

 

About Judith Fagrell

Präst i Ardala församling utanför Skara. Döpt, konfirmerad och prästvigd i Skara domkyrka. Ordförande i föreningen tidskriften Evangelium. Kan prata i timmar om kompostering, engelska rosor och spadgrävningens terapeutiska egenskaper.
This entry was posted in Evangelium kommenterar. Bookmark the permalink.

One Response to Sorgepunkten

  1. Emelie says:

    Tack Judith för att du sätter ord på det jag tänkt idag. Det var en chock efter seminariet att komma ut i verkligheten och höra nyheten om Nils Horner. Även om det är en människa jag inte kände så känns han så nära. Hur många gånger har han inte varit den första röst jag hört på morgonen när jag vaknat och slagit på radion, hur många gånger har jag inte släppt in honom och hans historier i mitt hem, de människor han mötte. Jag tänker att sorgen ligger på olika nivåer här också; dels har en människa dött under otroligt tragiska omständigheter, en människa som många av oss radiolyssnare relaterade starkt till därför att han gett oss något. Sedan finns det en annan nivå där det, för mig, handlar om sorgen över rättfärdigheten och sanningen, att människor likt Nils Horner blir mördade när de försöker visa världen vilka orättvisor och oförrätter som drabbar andra runt om i världen. Jag hoppas att om den dagen kommer då tystnaden präglar världen, då börjar stenarna ropa.

Lämna ett svar till Emelie Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>