Språket som inkarnation

Om vi inte tror på ”ren” uppenbarelse så är detta också de språkliga villkoren för all guds­erfarenhet. Den sker inte i ”tankekonstruktioner” utan i den pågående historien i människors liv här och nu. Men den behöver ett språk i vidaste bemärkelse för att kunna delas. För mig är detta ett led i inkarnationen. Gud utlämnar sig också åt våra språkliga, ofullkomliga och sårbara livsvillkor.

Jag är helt nöjd med KG Hammars förtydligande i frågan om Kristus som tankekonstruktion i Kyrkans Tidning idag. Inte för att jag var särskilt orolig. Men lite, lite tänkte jag kanske att den förre ärkebiskopen funnits sin generationskamrat Eskil Francks nya väg lockande, och prövade den. Det var en sorglig tanke. Det är ju en väg bort från tron. Hammar läste hans bok och noterade likheter dem emellan. Men också avgörande skillnader.

Även om jag hör till dem som gärna bråkar med kyrkan om att bevara sin tro och sitt salt har jag aldrig haft några svårigheter att förstå att språket kring tron har sina begränsningar. Kanske beror det på att jag alltid har sjungit och skrivit poesi. Kanske beror det på att mina andliga erfarenheter har haft den karaktären. Kanske beror det på att jag är född på 70-talet och uppväxt i Stockholm.

Jag prövar Västlaestadianska Församlingens lista på mina egna kristna värderingar, punkt för punkt, och sättet som jag kan ställa upp på det de skriver (det mesta) är ändå mitt. Jag kan inte ikläda mig någon annans kristna identitet. Men jag vill inte heller kräva av dem att ikläda sig min. Från laestadianer till Mats Hermanssons HBT-kyrka i Visby – detta är kyrkan idag och jag vill vara med och diskutera det. Då krävs ett språk. Det finns två diken man kan hamna i. Det ena är att kristna bekrigar varandra. Det andra är att de lever oberoende av varandra. Språket, konsten och kritiken är relationella. Och hör därmed till ofullkomliga och sårbara livsvillkor.

About Sofia Lilly Jönsson

Musikvetare och kulturskribent i Stockholm, chefredaktör och ansvarig utgivare för Evangelium. Döptes en månad gammal, förstod varför trettio år senare.
This entry was posted in Evangelium kommenterar. Bookmark the permalink.

16 Responses to Språket som inkarnation

  1. Det var bra skrivet, Lilly! ”Språket som inkarnation” ligger nära ”ordet blev kött”. :-)

  2. Christoffer says:

    Jag har heller inga problem att förstå att språket har sina begränsningar.

    Däremot är det en stor skillnad mellan om vi tänker att det vi försöker uttrycka refererar till något utanför sig självt, eller om vi är ”instängda” i våra språkliga och mentala föreställningar.

    För K G Hammar var det i artikeln inte så att ”språket inte räcker till för att beskriva Jesus”. Snarare var det så att personen Jesus från Nasareth vet vi inte så mycket om – det vi vet något om, är just de språkliga och tankemässiga kategorier som de första kristna har lämnat till oss.

    Problemet är inte så mycket att verkligheten inte gick att fånga i ord, problemet är att det är orden och inte verkligheten vi har tillgång till. Men det är på samma gång en öppning för en lösning, enligt Hammar, eftersom dessa tankar kan vara befriande utan att de nödvändigtvis refererar till något:

    ”Vad som faktiskt hände kan vi lämna därhän.” (…)

    ”För mig består inte verklighetsförankringen i att jag tvingas göra tolkande texter till historiskt ”tillförlitliga” dokument. För mig handlar det om att dessa berättelser, formade av andras konstruktioner, förmår tolka mitt liv och öppna för mig erfarenheten av Guds närvaro här och nu. ”

    Och denna befriande tankekonstruktion räcker, enligt Hammar. Då sker ”inkarnation” hos oss, erfarenheter av gudsnärvaro.

    Men en sådan subjektivism uppfattar inte jag som ”inkarnatorisk”. Ordet blev kött. I Hammars argumentation så är köttet inte så viktigt, eftersom vi har orden.

    Det är också väldigt tveksamt när Hammar menar att för de första kristna som levde i en antik världsbild skulle inkarnationen innebära att Gud bara fanns i Jesus och i övrigt i en himmel långt borta.

    Det är svårt att få ihop med Paulus till inför grekerna på Areopagen när han citerar en av deras egna skalder: ”Han är ju inte långt borta från någon enda av oss: I honom är det vi lever rör oss och är till.”

    Men denna insikt framställs inte som en antites till att Gud är unikt närvarande i Jesus från Nasaret.

    Athanasios av Alexandria skriver på 300-talet i sin bok ”Om inkarnationen” att:
    ”Därför kom Guds okroppsliga, oförgängliga och immateriella ord till vår värld; dock har han aldrig varit fjärran från den. Han har inte övergett någon del av skapelsen utan har uppfyllt allt och överallt.”

    Nu tänker jag personligen att det här med att Gud uppfyller ”all och överallt” är ett mål för skapelsen snarare än realiserat, men det visar ändå att den antika världsbilden knappast tänkte sig att Gud kom till en värld som i övrigt var totalt ”fri” från Guds närvaro.

    Inte heller Thomas av Aquino tänker sig detta, allt som finns har en intim relation till skaparen genom att vara skapat:

    ”Now since God is very being by His own essence, created being must be His proper effect; as to ignite is the proper effect of fire.

    Now God causes this effect in things not only when they first begin to be, but as long as they are preserved in being; as light is caused in the air by the sun as long as the air remains illuminated.

    Therefore as long as a thing has being, God must be present to it, according to its mode of being. But being is innermost in each thing and most fundamentally inherent in all things since it is formal in respect of everything found in a thing, as was shown above (Question , Article 1). Hence it must be that God is in all things, and innermostly.”

    Men inte heller för Aquino är denna Guds närvaro i allt skapat en antites till tron på inkarnationen förstådd som något mycket unikt.

    Vad som faktiskt hände med Jesus från Nasareth kan vi inte lämna därhän.

    Att språket har sina begränsningar är helt sant. Men det är något annat än att vi skulle klara oss utan något annat än språket och våra tankar.

    Så läser jag Hammar, och jag hoppas jag har fel.

    • Alma-Lena says:

      Mycket intressanta och välformulerade invändningar. Det vore intressant att höra dig samtal med KG Hammar om detta. Liksom du oroar jag mig för hans sätt att tänka kring inkarnationen. För mig är det skitiga stallgolvet och den dammiga snickarverkstaden essentiella delar av Jesus. Den där tunna gasen av männsikoord och filosofier känns inte som den Gud som finns till och dog av tortyr och sedan uppstod påd en tredje dagen.

      • Sofia Lilly Jönsson says:

        Lustigt, jag tänkte som du Alma-Lena att det vore intressant att ta del av ett samtal mellan KG Hammar och Christoffer. Om det samtalet verkligen blev en dialog där man ville förstå och bytte perspektiv. Jag förstår inte det här uppdelandet i antingen eller; upplever inte alls att det är vad Hammar säger. Hans inkarnationssyn är inte gnostisk utan i högsta grad kroppslig – läs t ex hans samtal med Ami Lönnroth i boken Jag har inte sanningen, jag söker den.

        • Christoffer Skogholt says:

          Att diskutera över skrift är också ett samtal som kräver att man ”verkligen vill förstå” – och jag kan försäkra dig om att jag vill förstå!

          Det är inte av ovilja som jag är kritisk. Det tror jag gäller de flesta andra som är kritiska också.

          Hammar verkar vilja hävda något som inte är trivialt, när han säger att Kristus är en tankekonstruktion. När han då får kritik för denna till synes ganska radikala tes, försöker han formulera sig som att det han säger något alldeles självklart och banalt, nämligen att allas föreställningar finns i deras tankevärld.

          Det är dock ett påstående som inte är relevant för Hammar i den debatt han förde i Kyrkans Tidning.

          • Jonas Nilsson says:

            Varför inte bjuda in dem till samtal? Men jag tycker att det borde vara tre, alltid tre i ett samtal om teologisk reflektion. Är sr Marianne i Alsike still going strong?!

  3. Lars Nilsson says:

    Sett ur katolsk eller ortodox synvinkel är inte Hammars syn så konstig tycker jag, katolska katekesen säger att musik är ett led i helgelsen ett sätt att komma närmare och lära känna gud. Olika ortodoxa helgon säger att ”hänryckelse” är ett sätt att förstå och känna gud, Tycker det är en svaghet i västerlänsk protestantism eller luthersk tro att ”lära känna gud” handlar om textförståelse av bibeln och musiken är mest en transport sträcka mellan predikningarna inte en legetim väg att närma sig gud.

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Jag känner mig väldigt bekväm med det du beskriver, Lars. Faktum är att bokstavstroheten är av väldigt sent datum. Jag skrev i senaste Evangelium en (lång) artikel om hur Bibeln används i musik. Den första delen av den artikeln beskriver hur man sjöng bibeltexterna i gudstjänsten förr i tiden, läs det! Bibeln som sångbok heter artikeln i #5 som ligger uppe nu.

      • Lars Nilsson says:

        Tack för tipset, läste artiklen och tyckte den var jätte intressant, ja när biblen säger att man ska älska gud av hela sitt hjärta och förstånd har jag lite svårt att förstå en del av den kristendom jag stöter på som verkar helt handla om text förstånd och teologiska utredningar man ska acceptera en radda dogmer för att bli rätt sorts kristen, handlar knappast om hjärta, har ofta funderat när text utredningarna blir för snåriga och myndiga att hur ska då en analfabet förstå biblens gud.

    • Jonas Nilsson says:

      Intressantast i bekännelseskrifterna tycker jag (kyrko)”fädernas ord” är. Argumentet var (liksom mycket annat i renässansen) att man ville tillbaka till källorna (Ad Fontes). Frågan är alltså om det faktiskt var och är så att kyrkan som bibelläsande gemenskap ibland väljer att läsa så att det också passar henne själv bäst. Detta är nu inte ett försök att hoppa över eller stryka ett streck över seklers reflektion men frågan är om inte reformationstidens tyskland hade sett avgörande tolkningsprinciper som inte bara hämtades ur Bibeln självt utan också fanns väl belagda i den tidiga kyrkan. Att ordet om sonen som blev kött var bokstavligt sant och att det just är denna bokstavliga, förkunnade sanning som kan utmana så fruktansvärt ljuvligt att man inte alltid orkar med den utan också behöver andra uttryckssätt för att göra den hörbar och möjlig att föreställa sig för att smälta budskapet.

  4. Alma-Lena says:

    Så oerhört väl uttryckt!

  5. Rudbeckius says:

    Jag tror att jag förstår och visst har KG en poäng i relation till förenklade resonemang om att läsa som ”det står” vilket inte alltid är så lätt. Språket är nödvändigt, men också en begränsning.
    Vad jag förstår torde konsekvensen av axiomet ”allt är tankekonstruktion” förminska eller rentav eliminera skillnaden mellan historieskrivning och ren fiktion. KGs resonemang leder i den riktningen och då uppstår frågan om det helt enkelt är lika bra att vinna 1 miljon på lotto som att höra någon berätta att man vunnit (utan historisk förankring). KG talar om Jesus födelse och liv på ett sätt som antyder att eftersom vi inte kan vet så är det tankekonstruktionen som är viktig.
    Det finns många som vunnit fotbolls-VM i sina tankar, färre som gjort det i verkligheten…

  6. Peter T says:

    Det Hammar gör är något väldigt svårt, han ger ordet tankekonstruktion en innebörd som det stora flertalet som läser ordet inte gör.
    Det kan vara ett retoriskt knep för att få läsaren att tänka längre, då helst in på Hammars egna tankebanor. Men det kan också vara ett intellektuellt knep att vandra bort från teologin till filosofin för att fjärma sig dem som inte är tillräckligt filosofiskt skolade.
    Samtalet efteråt visar dock med all tydlighet att Hammar skapat otydlighet.

    När stora delar av kyrkfolket uttrycker att de behöver tydliget fårn kyrkans företrädare, inte minst från biskoparna, så är det olyckligt att välja ett ordval som ger ytrymme för så vitt skilda tolkningar.

    Jesus befriar oss, och då borde vi alla anstränga oss lite extra för att samtalet om vår tro på Jesus inte medvetet begränsar eller förminskar andras tilltro till Ordet.

  7. Klaus S says:

    ”Språk i vidaste bemärkelse”. Jo, just. Även kroppsspråk, tonfall, blickar, handlingar, riter, konst, musik och mer.

  8. Sofia Lilly Jönsson says:

    Ursäkta alla att jag inte gett något gensvar på era kommentarer, men jag är mitt uppe i avyttring av ett dödsbo, boksläpp och lite andra saker. Jag ska försöka återkomma!

Lämna ett svar till Lars Nilsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>