Störande av samvetets ordning

tiggare

I fredags var de tillbaka. Tre män i min egen ålder, med händer som är gråa av smuts och köld och stora bruna ögon som få vågar titta in i. Insvepta i täcken sitter de på gatan, med huvudet i knähöjd på oss som går förbi. De tigger på gågatan i Södertälje igen, efter att ha visats bort och bötfällts för störande av ordningen för några veckor sedan. Det står nämligen i ordningsstadgarna för Södertälje kommun att man måste ha tillstånd för att få samla in pengar. Och dessutom hade polisen fått många klagomål.

En av dem känner jag igen och det grämer mig att jag inte vet vad han heter. Han är i alla fall i min egen ålder, och om honom vet jag följande: Han har tre barn. Han talar inte svenska, inte engelska och inte ryska. Han vet precis hur det fungerar att fira högmässa och när vi gjorde det tillsammans, lade han en ansenlig del av det han samlat ihop i sin pappersmugg i kollekten.

Nu sitter han där igen, med ryggen mot ett elskåp, och stör ordningen. Inte för att han säger något – han är inte alls påstridig, eller efterhängsen. Jag vet inte exakt varför han är här – men jag kan inte tänka mig att han inte hellre skulle vara hemma hos sina tre barn, om han hade möjligheten att försörja dem där. Jag vet inte om han har kopplingar till någonting kriminellt, och jag inser att det faktum att han sitter på Politikertorget i Södertälje grundar sig i hur inrikespolitiken i Rumänien respektive migrationspolitiken i EU ser ut. Jag vet att mina pengar inte förändrar den större bilden. Att de kanske till och med upprätthåller en destruktiv situation.

Men jag vet också att det enda han verkligen, verkligen stör hos mig, är mitt samvete. Han stör mitt samvete på ett sätt som gör mig irriterad och olustig. För varje gång jag ser honom, påminns jag om att jag har något han inte har, och även om jag ger honom, så är det en smula av mitt överflöd. Varje gång jag ser honom, ser jag min egen makt, mina egna privilegier, och min egen synd. Min synd, som får mig att vända bort blicken från hans, rationalisera bort hans lidande och mitt eget ansvar och ibland också känna mig liksom provocerad av att han sitter där och lider på mig utan att jag gjort något.  Varje gång jag ser honom, ser jag Kristus.

This entry was posted in Evangelium. Bookmark the permalink.

7 Responses to Störande av samvetets ordning

  1. Alexandra says:

    Fint skrivet. Jag känner igen mig. Vet bara inte hur jag ska agera? Ibland ger jag en slant, men så sitter en till några meter bort. Ska jag fortsätta? Samvetet släpper inte taget, molar bara mer ju fler jag möter på min väg. Varje dag. Ett större bidrag till söndagens kollekt lindrar ju inte. Så vad göra?

  2. Klaus S says:

    Ungefär precis så tänker och känner jag också.
    Aj.

  3. keijo says:

    Världen går under detta är tecken när folk är ute och söker hjälp och världen är ful av sånna som behöver våran hjälp och en liten del vi kan hjälpa och våra kyrka har second hans som hjälper socialt mäniskor som har stor behov av omsorg och jag är så tacksam för södertälje folk som ger så mycket stöd till försäljning till att hjälpa fattiga och min största bör att folk får hitta Gud och frälsning med Jesus blod är strösta utmaning till oss alla i trons välsignelse ,tack med välsignat resa ,keijo södertälje

  4. Jonas Nilsson says:

    Allt är inte som det ser ut att vara. Skänk en slant för att tukta högmodet att tro att detta skulle göra dig eller någon annan till en bättre människa. Jag har i något läge frågat vad de vill ha – och gett det. Det är givet retsamt eftersom personen ifråga genast inser att de frågat efter för lite. Ska vi inte skilja mellan offer och investering? Offer gör vi för att vi lämnar tillbaks till vår Skapare något av det vi fått. 1/10 är väl en god minimiregel, mellan tummen och pekfingret. Men hur ska vi tänka om skatten? Investering och offergåva?
    Senaste starka intryck av tiggare gavs mig genom regissör Mats Andersson som intervjuat utanför Dramaten i samband med projektet ”The Mental States of Sweden”. Den intervjun GAV mig och publiken och därmed Sverige (?) ett skarpt evangelium och en skarpt rannsakande fråga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>