Störst är kärleken

Vigseltalet som Biskop Lönnermark höll idag i Slottskyrkan vid vigseln av prinsessan Madeleine och Christopher O´Neill:

”Störst av dem är kärleken”. Av tron, hoppet och kärleken. Av dem är kärleken störst. Men också större än makt och rikedom. Så stor är kärleken.

 Kära Madeleine och Christopher!

Er stora dag. En hel dag för ett helt liv. Denna dag flödar över av skönhet och glans, av glädje och feststämning, och allt detta för er skull, och som ni också vill dela med er av till så många. Men framför allt delar ni dagen med varandra. Detta är er stora dag.

 Ni är båda engagerade människor. I detta ert engagemang har ni angivit ändamål som ni vill stödja och då särskilt framhållit ”Min Stora Dag” och ”World Child Foundation”. Så får denna er dag betyda något också för många barn och unga. Ni gör dem delaktiga i er glädje och låter så båda sidorna av kärlekens väsen lysa fram: För andra och för varandra. Ni öppnar era hjärtan för andra. Det är kärlek. Och ni har öppnat era hjärtan för varandra. Det är kärlek, och vi gläds med er.

Skönhet och fest hör ihop, glans och storslagenhet. Musik i skilda former. Men för att inte allt ska vara yta bara behöver det finnas en kärna av innerlighet, av den där varma, trygga kärleken. Till kärlekens väsen hör förutom den hisnande, allt dominerande känslan också innerligheten, ömheten och den kärleksfulla omtanken. Vi kan kalla det tillgivenhet. Det är inte något märkvärdigt ord, men det rymmer så mycket av det som verkligen är kärlek. I det svenska ordet ”tillgivenhet” ligger att ni ger er åt varandra. Det är ett vågstycke, för det gäller ju livet. Det är detta som hela denna dag kretsar omkring. 

Alla stora fester har någon form av kärna. I dag är den kärnan ert ja till varandra inför ett liv tillsammans. Detta är ju en mycket allvarlig sak. Men all djup glädje har också en allvarlig sida. Ni menar allvar när ni idag inför Guds altare ger varandra ert ja.

Till det yttre kan vi uppleva den ystra och uppsluppna festen som något väsensskilt från de många vardagarna i vårt liv. Men till det verkligt stora hör det som skapas när alla de små orden och de varma, ömma ögonkasten formar en väv av trygghet, en vila i er vardag. Varje dag. De många vardagarnas många ögonblick sammanfogas till ett liv, ert gemensamma liv. Var rädda om ögonblicken!

 Så är det i kyrkans liv också. De enkla tingen innesluter i sig det stora, som vattnet i dopet, som brödet och vinet i nattvarden. Den intellektuella analysen fångar inte detta, utan trons och hjärtats ja. Vi befinner oss just nu i ett trons och hjärtats rum. Slottskyrkan innesluter er två i Guds kärleksfulla omsorg och ger både rymd och riktning åt ert liv tillsammans. I detta rum av rymd och gudsnärvaro tar ni emot varandra, och vi gläds med er.

”Min Stora Dag” har som mål att öka antalet Stora dagar för allt fler. Ni har tänkt på det målet inför ert bröllop. Men hälsningen från denna gudstjänst går nu först och främst till er att ni måtte få ge varandra ständigt nya stora dagar. Ni har ett liv framför er som kommer att präglas av ansvarstagande i så många olika former, och där ni också kommer att framträda som representanter för vårt land och för den kungliga familjen.

Men, kära Madeleine och Christopher, var då rädda om de stunder och dagar ni får då ni själva får bry er om varandra, visa varandra tillgivenhet och leva i den kärlek som bär allt, tror allt och hoppas allt. Kom varandra till mötes ständigt på nytt. Var beredda att förlåta och att ta emot förlåtelse. Allt bär den, kärleken, allt tror den, allt hoppas den (v 7).

Tänk ständigt på nytt: Hur gör jag denna dag stor för Madeleine? Hur gör jag denna dag stor för Christopher? Och tänk då inte bara storslaget utan också smått.

Denna gudstjänst är i sig själv en förbön för er och en tillönskan om Guds välsignelse. I denna förbön och denna välsignelse bäddas ert ja till varandra in. Och jag kan tillägga: ni är också inneslutna i familjernas och vännernas och vårt lands uppriktiga välgångsönskningar.

Störst är kärleken. Bevara de orden i era hjärtan också med den tilliten att Guds kärlek aldrig överger er.

Att hålla vigseltal är en speciell utmaning. Som präst vill man säga något kärnfullt och viktigt till ett par som man oftast inte känner, på en dag som ofta har planerats in i minsta detalj sedan månader. Talet skall gärna innehålla något personligt men samtidigt vara högtidligt och troget kyrkans lära och tradition. Det är en svår nöt att knäcka. Min personliga skräck är att bli ceremonimästare, att vara ”gubben-i-lådan” som hoppar upp och ger instruktioner och drar skämt i tid och otid. Jag är också extremt ängslig för plattityder, att hemfalla åt att dra enkla one-liners bara för att man vet att det går hem. Vigseldagen är ju dessutom alla one-liners stora dag. Biskop Lönnermark gjorde ett vågat val när han valde raden ”Störst är kärleken” som genomgående tema för vigseltalet till prinsessan Madeleine och Christopher O´Neill. Det var ett vågat val, för orden är hopplöst välanvända och de går att tolka och omtolka hur många gånger som helst och i stort sett i vilka sammanhang som helst. Jag menar, vem håller inte med om att kärleken är störst av allt? Men trots de svåra förutsättningarna, de välkända och ofta använda orden, den extrema situationen med prinsessvigsel och allt vad det för med sig, så var det var ett lysande vigseltal. Varför var det då så bra?

Först, helt enkelt: dispositionen. Det var ett perfekt tal om man ser till upplägget. Med utgångspunkt i det enkla och välkända lyfts allt en nivå och får en ny innebörd. Lyssnaren förs vidare i sin tanke utan att bli skriven på näsan, och känslan av att ”jag visste det redan och det gör mig stolt och nöjd” infinner sig. Biskopen började i bibelordet som hade lästs tidigare, och som brudparet själva har valt ut. Där väcks intresset både hos paret och alla oss andra åhörare. Han väljer sedan att tala allmänt om kärleken, om det som rör oss alla. Han talar om det som är specifikt personligt för paret, om arbete och intressen, om det som är viktigt för just dem. Han talar om vardagen, om livets ögonblick. Här lyssnar alla intensivt.

De många vardagarnas många ögonblick sammanfogas till ett liv, ert gemensamma liv. Var rädda om ögonblicken!

 Så är det i kyrkans liv också. De enkla tingen innesluter i sig det stora, som vattnet i dopet, som brödet och vinet i nattvarden. Den intellektuella analysen fångar inte detta, utan trons och hjärtats ja.

Vardagen och ögonblicken förs över till att tala om kyrkan och trons liv. Vi får hjälp att lyfta blicken, se allt vardagligt i ett nytt ljus. Det finns något mer! Alla lyssnar, och nu kommer talets egentliga huvudärende:

Vi befinner oss just nu i ett trons och hjärtats rum. Slottskyrkan innesluter er två i Guds kärleksfulla omsorg och ger både rymd och riktning åt ert liv tillsammans. I detta rum av rymd och gudsnärvaro tar ni emot varandra, och vi gläds med er.

Det finns något mer! Jag befinner mig i ”trons och hjärtats rum”, även om jag sitter hemma framför teven eller datorn. Biskopen återgår sedan till bibelordet från 1 Korinthierbrevet 13 där han började, allt knyts samman med evangeliet att om än världen sviker så överger Guds kärlek oss aldrig. Lysande.

För det andra: Biskopen lyckas med konststycket att inte bli förförd av glansen. Snarare uppmanar han i talet ständigt till att se bortom glansen, prakten, flärden:

Skönhet och fest hör ihop, glans och storslagenhet. Musik i skilda former. Men för att inte allt ska vara yta bara behöver det finnas en kärna av innerlighet, av den där varma, trygga kärleken. 

Det här vigseltalet hade kunnat hållas för vilket par som helst. Om man avidentifierar det och tar bort det som är specifikt personligt (yrken, intressen och så vidare) så skulle det kunna kopieras och hållas för vilket brudpar som helst i vilken liten landsorts- eller stadsdelskyrka som helst. Det är en styrka att inte låta sig påverkas, att inte låta sig förföras av glansen. Kyrka och kungahus har ett inte oproblematiskt förhållande historiskt sett i Sverige liksom i många länder, och därför är det ännu viktigare att visa på att denna vigsel faktiskt inte är något särskilt. Inför Gud är vi alla lika, nämligen.

http://www.svt.se/prinsessbrollopet/se-program/8-6-15-30?autostart=true

(vigseltalet kommer ungefär 1.31 in i sändningen).

 

About Judith Fagrell

Präst i Ardala församling utanför Skara. Döpt, konfirmerad och prästvigd i Skara domkyrka. Ordförande i föreningen tidskriften Evangelium. Kan prata i timmar om kompostering, engelska rosor och spadgrävningens terapeutiska egenskaper.
This entry was posted in Evangelium kommenterar, Svenska kyrkan. Bookmark the permalink.

One Response to Störst är kärleken

  1. Pingback: I nöd och lust | Ardala församlings blogg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>