Kanske det går att uttrycka frälsningen som det ögonblick man inser att man inte kommer härifrån med annat än döden. Vilken häpnadsväckande storhet livet är jämfört med det futtiga. Och tänk att jag fick det.

Man ska tänka på döden, sägs det, därför att den påminner oss om att vi lever. Att det är nu vi lever. Glimtvis påminns man om det. En dröm som skär upp tältduken. Strimmor av ljus, ohyggligt skarpt, tränger in. Det går inte att leva i det där ljuset. Vi förtränger det mestadels. Men vi vore inte människor om vi inte försökte att komma ihåg det ljus vi en gång sett. Vi söker efter det i språket och konsten, somliga i leken tror jag, fastän det är en fin gräns, ibland är det just dessa saker som ställer sig i vägen.

Jag valde kyrkan därför att det i kristendomen finns i övermåttan rikedom av språk om detta. Jag tror på kyrkan. Men kyrkan orkar inte leva i det skarpa ljuset och ritar frenetiskt upp gränser inom sig själv. Försöker lösa den ena orättvisan med en annan. Försöker putta ut de andra ur båten.

Jag skulle vilja att fler i kyrkan tog ett djupt andetag och stannade till inför det faktum att vi alla sitter i samma båt.

Jag var inne i en kyrka häromdagen. Där på bokbordet stod en broschyr: ”Tio skäl att tillhöra Svenska kyrkan”.

Det är ju så att ens hjärta brister.

Det första skälet: Gemenskap med andra som tror.

Det andra skälet: Från vaggan till graven.

Det tredje skälet: Själavård.

Det fjärde skälet: Kyrkorum för alla.

Broschyren ger en bild av en gemenskap som aldrig sviker. Inte bara den med Gud, utan den världsliga kropp som kyrkan bildar för att komma närmare dens rike som har satt oss här. Om vi människor vill rita gränser mot andra gör i alla fall inte kyrkan det. En sådan organisation vill jag tillhöra. En som inte erkänner att någon av oss stiger ur gemenskapen.

Den gemenskapen betyder inte att man är överens.

Den gemenskapen betyder inte att man måste gilla folk man inte gillar.

Den gemenskapen betyder inte att det inte gör ont.

Den gemenskapen är något annat än att betala medlemsavgiften.

Den gemenskapen är något annat än samhörighet utifrån vad man kallar sig.

Den gemenskapen är inte likhet.

Den gemenskapen är inte ett val som du har gjort.

Jag vill tillhöra någonting som står för det här. Ja jag tror att jag är vuxen nog nu att förstå att ingen människa och ingen mänsklig organisation någonsin i praktiken kan orka bära och gestalta allt detta utan fel och brister. Men Gud kan. Och det är kyrkans folks förbannade och välsignade plikt att ändå försöka återvända till gemenskapen och leva ut den, hur svårt det än är. Så jag tar ett djupt andetag nu och tänker på döden och att den som ville mitt liv ville också era liv. Om inte vi, vilka då.