Tradition och förnyelse?

Den församling där jag tjänstgör prövar förslaget till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan. Häromkvällen hade vi en i raden av samtalskvällar kring förslaget, och jag twittrade några tankar och citat från församlingens konto (@SvkyArdala). Detta ledde till ett twittersamtal där frågan om ansvaret för traditionen lyftes.

Hur förhåller vi oss till traditionen och vilket ansvar har vi? Vad har vi ansvar för? Vilken tradition åsyftas? Den medeltida? Den från 1800-talet? 1900-talet? Finns det rentav en kyrklig tradition som är obunden av tiden, som vi är satta att bevara? Eller får vi förhålla oss hur vi vill till det vi kallar traditionen? Och vilka är ”vi” i det här samtalet? Prästerna? Kyrkomusikerna? Gudstjänstfirarna? Kyrkorådet? Alla medlemmar?

Som så ofta är det lättare att tala om ”bra” och ”dålig” musik, text eller teologi istället för att på allvar initiera ett samtal om själva grundprinciperna för gudstjänst och liturgi överhuvudtaget. Varför och på vilket sätt firar vi gudstjänst? Vad säger liturgin om bekännelsen? Lex orandi, lex credendi – som vi ber, så tror vi – vad betyder det i det här sammanhanget?

Det är just detta samtal som har saknats, åtminstone i det offentliga. Handboksarbetet har skett i det fördolda, åtminstone uppfattar jag det så. Om principiella samtal har förts om gudstjänst, tradition och liturgi så har det inte förmedlats på ett tillfredsställande sätt. Istället lämnas vi: försöksförsamlingar, gudstjänstfirare, präster, kyrkoråd, musiker, till oss själva och vårt eget tyckande. Tyckande har vi tillräckligt av, fördjupning och analys alldeles för lite.

I tidskriften Evangeliums andra nummer fanns två mycket läsvärda texter om gudstjänst och förslaget till ny kyrkohandbok: läs dem!

http://www.tidskriftenevangelium.se/forlat-mig/

http://www.tidskriftenevangelium.se/ny-liturgi/

Vad säger ni?

About Judith Fagrell

Präst i Ardala församling utanför Skara. Döpt, konfirmerad och prästvigd i Skara domkyrka. Ordförande i föreningen tidskriften Evangelium. Kan prata i timmar om kompostering, engelska rosor och spadgrävningens terapeutiska egenskaper.
This entry was posted in Evangelium kommenterar, Svenska kyrkan. Bookmark the permalink.

17 Responses to Tradition och förnyelse?

  1. Mattias says:

    Jag delar din uppfattning om att processen med Handboksförslaget saknat reflexiv transparens. Jag saknar den mest grundläggande frågan när man inleder ett sådant här arbete: ‘varför ska vi ha en ny kyrkohandbok?’. Den frågan är ju det enda som kan generera vidare frågor om hur den nya ska se ut i förhållande till de tidigare, från 1531 till 1986.

    Av kommentarsvolymen till förslaget framgår att det som beställts är en ”översyn av handboken, inte en revision”. Detta aktualiserar ju ovanstående grundfråga i ännu större grad.

    • Judith Fagrell says:

      Är oviljan att ställa frågan ”varför?” ett symptom på någonting annat undrar jag? I vår iver att hänga med blir snabba förändringar av det som tycks höra till det yttre ett populärt grepp att ta till. Problemet här är att gudstjänsten och ordningen för gudstjänst inte hör till det ”yttre” utan är ett uttryck för det djupaste inre. Lex orandi, lex credendi. Gudstjänsten är inte en fristående liten verksamhet utan ÄR den kristna kyrkans uttryck.
      Det som ändå andas djup och analys i förslaget är den gradvisa återanpassningen till det allmänkyrkliga ordo, med Ordet och Bordet och inte en uppsjö av olika former för gudstjänst. Man kanske hade kunnat nöja sig med den förändringen?

      • Niclas says:

        Visst får friseringen av ytan konsekvenser för djupet! Även om jag ställer mig tveksam till delar av förslaget är jag inte förvånad, det är ju en anpassning av vad vår ”kyrka” av idag ”lär” – men som vanligt känns det som att det aldrig erkänns! Jag blir fundersam när vår kyrka går mot ett mer allmänkyrkligt bruk att fira mässa, på flera sätt i alla fall, men förändrar teologin. Därmed inte sagt att kyrkans sätt att fira mässa – eller hennes tro är given en gång för alla (förstå mig rätt) – men min känsla när det gäller mycket av musiken är att de nya tonerna har varit betydligt viktigare än innehållet!

        • Judith Fagrell says:

          Jag delar din uppfattning om musiken, Niclas. Mycket av det nya och nygamla är kanske lite käckt och fräscht, men håller det i längden? Håller det musikaliskt, håller det liturgiskt och håller det teologiskt? Vad hände tillexempel med de fem bibliska sångerna (Kyrie, Ära osv), kan man översätta dem med vilka ord som helst? Kan man sjunga O Guds lamm om man inte talar om att Guds lamm tar bort världens synd?

  2. Eva-Britt Tiger says:

    Hej, har åter igen med stort intresse läst Mikael Löwgrens artikel ”Förlåt mig”. Tack Judith! Det är en intressant diskussion som du aktualiserar. Jag tycker ju att det är viktigt att vi omarbetar kyrkohandboken kontinuerligt. Hur arbetet med den nya kyrkohandboken gått till har jag ingen inblick i. Men om den brister i analys och fördjupning, som någon av er skrev, så är det ju inte bra förstås. Jag har de senaste åren spänt följt diskussionen om t ex syndabekännelsens roll i nattvarden. Många har uttryckt sin rädsla för att syndabekännelsen ska plockas bort eller tonas ner. Själv är jag av den åsikten att fokuset på syndabekännelsen skymmer t ex nattvardens gemenskapsskapande roll. Och då menar jag både vertikalt som horisontellt. I nattvarden förenas och försonas vi både med Herren och med våra medmänniskor (såväl i den jordiska kyrkan som i den himmelska kyrkan). Nattvarden kunde betona förbundet mer anser jag. Försoning, kyriet, lovsången och bönen samt längtan efter Herrens återkomst och återupprättelse av människan är också viktiga ingångar till nattvarden. Brödet och vinet får vi ta del av, inte för att vi är eller förväntas vara rena och syndfria, utan för att vi får bära fram vår trasighet och längtan inför Gud och ändå omslutas av hans nåd. Ofullkomliga och ändå friköpta eller som Luther skulle ha sagt ”Samtidigt syndare och rättfärdig”.

    Mikaels Löwgrens artikel är mycket bra, i den ger han bla en mycket bra bild av botens roll i kyrkans framväxt och hur den kommit att prägla även nattvardsteologin, om det skriver han ” Så som vi har det nu – med ett allmänt skriftermål infogat i mässan – är det nästan oundvikligt att gudstjänstens öppning får en slagsida mot botmomentet, på bekostnad av andra motiv såsom bön och lovsång. Om ett särskilt syndabekännelsemoment alltid föregår nattvardsfirande skapas också intrycket att man måste göras ”ren” och ”värdig” för att kunna gå till nattvarden. Tvärtom torde det väl vara så att mottagandet av nattvardsgåvorna i sig skänker förlåtelse.”

    Kloka ord, tycker jag!

    Men hur är det med traditionen då? Vem ska bevara den och varför som du skrev Judith. I de lutherska bekännelsekrifterna talar man om adiaphora, kyrkliga bruk ”som är likgiltiga för frälsningen”. Dessa inte bara får utan bör vara föränderliga, dvs kontextuella. Kyrkans enhet säger man konstitueras inte av en gemensam gudstjänstordning utan av Ordet, evangeliet (Frälsning av nåd och inte av gärningar & Kristus allena) samt förvaltandet av sakramenten. Men vad betyder det? Att man aldrig, aldrig, aldrig får röra liturgin runt nattvarden till exempel. Knappast! Detta har kyrkan gjort kontinuerligt under århundradena. Viktigt är däremot att man när man ändrar i liturgin vet varför man gör det! Som kyrka och förvaltare av sakramenten är det viktigt med teologisk reflektion och födjupning när man går in i ett fördjupningsarbete. Vad ska en evangelisk-luthersk kyrka vara trogen? Traditionen eller evangeliet? Jag välkomnar alla diskussioner och fördjupningar runt nattvardsteologin. Eller andra delar av kyrkans gudstjänstordning. Den diskussionen behöver kyrkan! Och handen på hjärtat: hur ofta går Du till nattvard för att få den och den syndens förlåtelse? Och hur ofta går Du till nattvard för att svara på Guds tilltal och säga ”ja, jag tillhör dig” eller åtminstone ”Herre förbarma dig, jag VILL tillhöra dig”?

    • Judith Fagrell says:

      Du lyfter många viktiga frågor här, kring synd, bekännelse, mässans innebörd och den kyrkliga traditionen. När det gäller traditionen och synen på traditionen går väl det också att dela upp i olika ”delar” . Vi kan ju kalla bibeln för en del av traditionen, och då är den oföränderlig till sin kärna men självklart föränderlig i sin tillämpning, predikan och liv. En sådan sak som gudstjänstens musik bär ju en viss traditions i språk och stil, både text och ton. frågan är väl just om traditionen när det gäller musiken sitter i notbilden och tonarterna (jag vet inte vad jag ska använda för ord, det får musikerna fylla i här) – någon kanske skulle föra fram att traditionen hör ihop med sättet det framförs på (orgel eller inte osv) – eller om den musikaliska traditionen närmast står att finna i den kristnes vilja och lust till lovsång?
      Jag famlar som du märker, men jag gör det för att försöka komma vidare och sätta ord på det som inte är ordsatt.

      • Alla de där del-sakerna har sina traditioner och när man bedömer gudstjänstmusiken gäller det att ta hänsyn till det och ibland väga olika traditioner mot varandra (orgeln mot a capella-sjungandet till exempel). Men när du talar om att förändra Eva-Britt så vill jag se lite närmare på vad förändring i tradition betyder. Det finns förändring som sker tvärt och okänsligt mot traditionen och så finns det tradering, en organisk förändring av traditionen. Traditionen i sig behöver alls inte vara statisk eller kan egentligen inte vara det, det kräver att man konserverar den medvetet vilket går emot all kulturverksamhet (kultur i meningen det som människor skapar). I diskussionerna om handboksförslaget märker jag att osäkerheten kring detta gör att det uppstår många skendebatter. Man ställer upp dikotomier där det antingen är en öppen kyrka eller en sluten, en musik med kvalitet eller en helt kompetenslös. Det handlar inte om det. Det saknas ofta en djupare historisk medvetenhet här, tror jag.

        • Ett bra sätt att se tradition är som ”icke-identitsk repitition”. Så uttrycker rörelsen Radical Orthodoxy det i alla fall, ”non-identic repetition”.

          Det löser naturligtvis inga av de kniviga frågorna, men jag kan tänka att med den hållningen blir tradition både något att hålla fast vid och något att utveckla.

  3. Eva-Britt Tiger says:

    Tillägg: jag vet att många präster menar att syndabekännelsen har en viktig själavårdande funktion och att man därför inte ”lättvindigt” kan plocka bort den. Och jag tror de har rätt! Kan det vara så att med Luthers uppgörelse med den romerska kyrkans sakrament förlorades något väsentligt: bikten och avlösningen? Jag vet inte, vad tror ni? Mikael Löwgren nämner också att nattvarden i de protestantiska kyrkorna har fått mycket av botkaraktär. Du Pär, som har erfarenhet av båda kyrkornas nattvardsgång, skulle du säga att det är så? Har eukaristien i den katolska kyrkan mindre betoning på syndabekännelsen än den evangelisk-lutherska nattvarden?

    • Hm. Bra fråga. Den västliga grenen av kyrkan har ju både i sin katolska och lutherska form en syndabekännelse i gudstjänstens början. Men katoliker har ju inget långt skriftermål/beredelseord, utan går rakt på sak som en del av liturgin. Förlåtelsen utdelas också snarast med konjunktiv, ”Gud förlåte er” osv istället för ”Gud förlåter er”. Alltså på modern svenska – Gud må förlåta er.

      Samtidigt är synden väldigt närvarande i katolikens liv. Många vet precis vad som är synd och vad som inte är det. Vad som utesluter mig från nattvardsfirande (om jag inte först biktat mig) och vad inte. Förkunnelsen kan också vara ganska skarp (om än inte så detaljerad kring exakt vilka synder osv) om synden. Så ja och nej. Det finns en stark botkaraktär i eukaristin, på så vis att det förutsätter att du tagit emot botens sakrament förhållandevis nyligen. Men liturgiskt är den gemensamma syndabekännelsen mindre betonad än i Svenska kyrkan.

      • Eva-Britt Tiger says:

        Tack Pär för förtydligandet, boten har ju en framträdande roll i katolska kyrkan, bra att bli påmind om det när man (läs jag) börjar tycka att den egna kyrkan är allt för fixerad vid syndamedvetandet. Jag längtar efter en nattvard som har andra betoningar än syndernas förlåtelse (även om den är viktig också, missförstå mig inte). Men nattvarden är så mycket mer, t ex tillbedjan och förbundsstärkande.

        • Ja, visst är det så! Även för katoliker. Där är inte minst tillbedjan en i praktiken starkt betonad aspekt. Man faller på knä under nattvardsbönen. Ofta även efter att ha tagit emot nattvarden. Det är tydligt att det är något heligt. Sen tillämpar man ju också så kallad sakramental tillbedjan, där man tar fram en oblat (den där stora varianten) ur tabernaklet och placerar i en monstrans. Och utöver sedan helt enkelt ja… tillbedjan inför sakramentet. På knä, vanligtvis.
          Saknar vissa sidor av. Andra inte. :)

  4. Mattias says:

    Jag har under min livstid nog aldrig stött på ett liturgiskt eller pastoralteologiskt fall där tradition kunnat ställas mot Evangelium, så det valet behöver vi ju som tur är inte ställas inför.

    Vad gäller våra bekännelseskrifters styrning av liturgiska bruk är det inte lätt att skilja ett adiaphoron från ett okompromissbart bruk. Målet med all ritual är enligt C.A. ”doceant imperitos” (‘att undervisa de oinvigda’). Detta är vad man i så fall ska fråga sig om varje förutvarande och nyföreslaget bruk: ‘vad lär detta bruk om mässan, om något alls?’. Det som kallas kontextualisering måste alltså hela tiden visa på och förklara det oss främmande. Slutar det ha kontakt med det främmande anser vi oss inte längre höra till ”imperitos”, vilket ju är antingen högmod eller okänslighet för Guds kommunikation genom ritualen.

    Precis som Judith skriver kan ju inte gudstjänsten skiljas ut från vår kontakt med Gud, därför kan den ju heller inte delas upp i det som det kan/bör ändras och det som kan/bör bestå, med mindre än att kontakten mellan Gud och kyrka förändras därefter.

  5. Eva-Britt Tiger says:

    Hej Mattias, Jag menar förstås inte att man ska välja mellan evangeliet och traditionen. Vad jag (som gärna ser förändringar och fördjupning i/av kyrkans ritualer) är att när man ska ändra något i kyrkans gudstjänstordning så måste den föregås av fördjupning och analys! Vad säger liturgin om evangeliets budskap, och som du skriver, vårt förhållande till Gud? Ändra för ändrandets skull blir ett sysifosarbete, trender kommer och går. Kyrkans roll är inte att följa med i trender utan att vara en plats för kontinuietet och sammanhang. Och jag tycker inte heller att allt måste förtydligas och göras begripligt! Vem kan göra det förresten? I liturgin ryms mysteriet (och där verkar Gud), precis som du skriver. Och hur kan vi analysera och förklara hur det går till?

    Jag tycker själv det blir en förenkling om man (som jag själv skrev) ställer traditionen MOT evangeliet utan att det handlar om tradition OCH evangelium. Men lika viktig som teologisk fördjupning är när vi ska förnya liturgin, är den när vi tittar på våra nuvarande liturgiska ordningar. I vilken kontext har den tillkommit och vad säger den om vår relation till Gud? Traditonen kan vara stelnad och traderad som många av er sagt, men den kan också vara öppen för förnyelse och kontextualisering. Viktigt är mot vilken riktningen vi sträkcker oss när vi utformar liturgin!

    Jag tycker också det är en viss skillnad i begreppen ritual (där formen blir huvudsak) och rit (där innehållet blir huvudsak). Nu är det ju så att i kyrkan så är det ju så att liturgin ska säga något om Guds handlande med människan. Liturgin är inte bara yta/form, utan ”ett språk”. En sång, snarare än ett svar, som Lars Björklund skriver i ”Orden och tystnaden”. När allt fler människor känner sig helt (eller delvis) främmande inför mycket i kyrkans bruk så är det inte bara viktigt utan nödvändigt för kyrkan att omorientera sig i de liturgiska bruken, anser jag. Inte för att förenkla och ”flirta” med de (o)kyrkliga utan för att fördjupa kyrkans pilgrimsvandring mot Gud. Ett led i denna vandring är att stanna upp och fråga sig :Varför gör vi som vi gör (i det här fallet så syftar jag på mässan)? Vad i mässan är ritual och vad är rit? Det är en distiktion där som är viktig att få fatt i. Det är visserligen olyckligt om vi fastnar i ”käbbel” om vad det ena eller det andra betyder. Som om det fanns en enda regel, en formel för Guds handlande i världen. Inför Gud och mysteriet står även kyrkan (och alla vi som är kyrkan) utan svar. Inte desto mindre har vi ett behov av att formulera oss och förkroppsliga våra gudserfarenheter. Därför är liturgin viktig!

    • Mattias says:

      Jag är i stort sett enig med dig, Eva-Britt. Den stora utmaningen ligger, precis som du säger, i vilken riktning vi väljer att utveckla liturgin.

      Väldigt många i vår kyrka bygger sin identitet på att vara ”den som inför något nytt”, trots att det i stort sett inte finns något nytt under solen. Vissa upplevda hotbilder i liturgiskt arbete (exkluderande utryck, förstelnade och oreflekterade bruk &c.) är mer vålnader än realiteter. Finns det något att veta och uppleva i liturgin, något som förstärker vår kontakt med Gud när vi väl vet och upplever det? Om ja, är det viktigt att arbeta i liturgisk tradition och göra vårt yttersta både för att levandegöra liturgin och ”doceant imperitos” (inkl. oss själva). Om nej, är ju hela projektet meningslöst. Lyckligtvis tror jag att de flesta svarar ja på frågan, och då blir det med Mässan och förrättningarna som med allt annat i livet: det blir lite bättre och roligare ju oftare man gör något, och ju större allvar man tar det på.

  6. Svante Kalin says:

    Värdefullt material för den som vill ha ytterligare synpunkter på handboksförslaget.
    http://www.kyrkligsamling.se/?p=358

Lämna ett svar till Judith Fagrell Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>