Tyda och tolka allt till det bästa

Under dagarna fram till den 15 september kommer Evangeliums fasta bloggare att skriva signerade texter på temat kyrkovalet. På så vis vill vi skildra olika perspektiv och lyfta frågor som är aktuella för oss. Välkommen att delta i samtalet med din kommentar här eller på en egen blogg (då en länk läggs under inlägget som du kommenterar).

martin-luther1

Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa, utan urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa. (Ur Lilla Katekesen, förklaring till åttonde budet)

Svenska kyrkan är inte så spännande. I de allra flesta församlingar, så rullar livet på. Man firar gudstjänst. På öppna förskolan dricker man kaffe och pratar och sjunger ”Här är kyrkan”. Präster och diakoner hänger på skolor, fängelser, sjukhus och flyktingförläggningar. Konfirmander gör värderingsövningar och sjunger ”Glory”, körer övar, begravningar planeras och genomförs. Barn döps och människor som behöver någon att prata med, hittar oftast nån att prata med. På kyrkoråden tar man beslut som stora ting, typ verksamhetsbudgetar och traktorer och kollektändamål och anställningar. Ibland blir det, som i alla sammanhang, konflikter. Om teologiska såväl som praktiska frågor. Ibland bara för att människor stör sig på, eller såras av, varandra, och varandras olikheter. Oftast löser sig konflikterna, med gemensamma ansträngningar, kompromisser och god vilja, men ibland blir de såriga och fula. Fast det brukar inte hindra allt det där andra från att rulla på hyfsat i alla fall. Sådan är vardagen, den som de flesta medlemmar lever i, eller möter då och då. Inte så spännande. Rätt osexig, faktiskt. Men rätt bra.

Det är så konstigt, när det är dags för kyrkoval, att det där vanliga, ospännande kyrklivet, får ta så lite plats. Och de där konflikterna, som ändå oftast löser sig rätt hyfsat, desto större. Aldrig finns väl så många, och så aktiva, kvinnoprästmotståndare som när det är kyrkovalsår. Eller så många maktlystna politrucker som aldrig firar gudstjänst och bara vill ha makt. Eller så många homofober i Putin-klassen. Och så vidare.

Detta trots att vi som är engagerade, innerst inne vet, att det inte riktigt är så verkligheten ser ut. För många av de där Andra, dem som vi beskriver som misstänkta hotbilder, är ju människor vi känner. Som vi sitter på sammanträde med, firar gudstjänst med, dricker kyrkkaffe med. Som vi tar ansvar tillsammans med. Vi vet, egentligen, att de flesta av dem drivs av samma kärlek till kyrkan och Jesus som vi själva. Vi vet att de vill väl och faktiskt bryr sig – trots att de kanske har en annan syn på valsystem, ämbete, äktenskap, gudstjänster eller för den delen sekulärpolitik, än vad vi själva har.

Visst, dramatik och uppmålade hotbilder, driver folk till valurnorna, mer än det stillsamma, lite småtråkiga församlingslivet. Och visst är det viktigt att kyrkan styrs av människor med kompetens och med kristna värderingar. Men samtidigt – är det så omöjligt att beskriva olikheter och konfliktlinjer, utan att beljuga, baktala eller illa berykta vår nästa såväl som hela vår kyrka? Kan vi inte bättre än så? Vill vi verkligen ha en valrörelse där så många så ofta far oförsiktigt fram med det åttonde budet?

 

This entry was posted in Evangelium. Bookmark the permalink.

6 Responses to Tyda och tolka allt till det bästa

  1. Klaus S says:

    Tommy Steele vs Elvis, AIK vs Djurgården, Mora vs Orsa, japanska motorcyklar vs amerikanska. Oavsett om det rör sig om sådana saker eller om skillnader som kanske är mer betydelsefulla för liv och lycka, så är vi människor (och andra flocklevande varelser) benägna till stamkonflikter, tribal conflicts. Vi håller ihop i flocken, stenhårt, och det är långt till nästa flock, i annat fall blir det slagsmål och värre.

    Det är ju det som är grejen, att få hata, som en Hammarbyare sa när de tvingades utstå att inviga den nya arenan tillsammans med Djurgårdare. Flockinstinkterna var huvudsakligen ”nyttiga” en gång och innebar en större chans till överlevnad när flockarna hade mer plats att röra sig på. men nu, i vår sammanflätade värld, har dessa mekanismer blivit till något oerhört farligt, det har patologiserats. I olika tävlingssammanhang kan det gå det att avleda de där instinkterna på ett någorlunda godartat sätt, men i övrigt överväger nackdelar och faror.

    Vi identifierar oss med vår grupp, med deras positioner och ökar avstånd till och/eller aggressivitet mot omgivande flockar genom att överdriva skillnaderna. (Det funkar ju även på individnivå, det är sant).
    I religiösa sammanhang är problemen extra speciella då det är så svårt att bilägga konflikter med hjälp av glasklar evidens. Till och med inom vetenskapen är dessa mekanismer ett problem! Man brukar säga att vetenskapen rör sig framåt genom begravningar.

    Jag gick på kväkarmöten ett tag, och till och med där, där tystnaden ska tala, så blev det något slags tragikomiska bataljer mellan kristocentriker och anhängarna av ”den store anden”. Man får ju tala om man får en ingivelse inifrån s.a.s, men ofta var det nog bara ens ego som sipprade fram. Efter ett inlägg från fiendelägret var man tvungen att sitta och kämpa med impulsen att säga emot under så pass lång tid som krävdes för att öka helighetsindex.

    Vad gör man åt detta?

    Självkännedom, ödmjukhet, humor, insikt om hur svårt det är att söka sanningar, acceptans för att vi vandrar med en hälta, vi är alla ofullkomliga. Kontakter, umgänge, samtal med ”fienden”. Varför inte kärlek, även om den inte är så lätt att kommendera fram.

    Men med allt detta sagt – nog måste det kunna vara ok att diskutera saker och ting med viss hetta och engagemang?

    Luther sa att mänskligheten är som ett fyllo som ramlat av en vagn och som först trillar ner i det ena diket, sedan det andra. Flockmekanismerna är helt klart i det ena diket, men i det andra diket finns ett neurotiskt undertryckande av konflikter som inte heller är bra.

    Högst sannolikt är det så att kyrkan vandrar vidare, med sitt kollektiva liv, i glädje och sorg, och med den helige ande, med Jesus, även om sekulärt grundade och sekulärt centrerade partier ingår i kyrkans styre. Jag tror inte att det blir så uberfantastiskt, och gör alla glada, om bara kristet grundade och kristet centrerade grupperingar tar över de sekuläras platser. Men på längre sikt kan det nog spela en viss roll, eller – det måste man ju kunna diskutera!? Och är det inte ganska naturligt att det sker nu inför kyrkovalet?

  2. Miriam W Klefbeck says:

    Det är inte diskussion eller konflikt som jag vänder mig mot, det är hur vi beskriver varandra, och hur vi beskriver Svenska kyrkan.

  3. Klaus S says:

    Mitt inlägg blev väldigt spretigt och skuttigt och var inte egentligen i en diskussion med dig, då jag faktiskt håller med dig i allt det du skriver.
    Det var nog mest som att jag hakade på med egna, spretande, tankar kring problem med vissa sidor av oss som gruppvarelser och våra problem med konflikthantering.
    Nästa gång ska jag ta mer tid på mig och tänka efter…

  4. Jonas Nilsson says:

    Men hela nuvarande kyrkostruktur bygger väl på denna hotbild, liksom tanken om att det är riksdagen som garanterar att det uppmålade hotet hålls i schack – att kyrkoorganisationen, ämbetet, familjerna, församlingarna förblir garanterat jämlik/a/t? Tisdagens Metros Moa Drugges kolumn http://www.metro.se/kolumner/moa-drugge-patriarkatet-till-salu/EVHmip!HYcdVRlLgwaHA/ beskrev väl kyrkovalets villkor ganska träffande: traditionen tänks vara till salu såsom den definierades för 100 år sedan.
    OM det skulle finnas ett intresse till förändring idag så tror jag inte att det räcker med att tala väl om alla bidrag i detta samtal. Jag tror inte att det är sant. Eller är min beskrivning såpass osann att den inte håller? Eller är det mot det åttonde budet att väcka vad jag tror vara en sanningsfråga? Jag tror alltmer att sanningsfrågan är en överlevnadsfråga för hela den krets som försöker tala svenska. Smärtan i sanningsfrågan tror jag är som störst då det gäller otroheten i eller utom äktenskapen, så länge de nu varar, och i abortfrågorna. (Samma Metro talar om de ökade antalet upprepade aborter.)
    Och när de sista ”kvinnoprästmotståndarna” begravts kommer ändå homovigslarna garantera att spänningen hålls uppe åtminstone någon generation till. Då är det bara sverigedemokraterna som ska tas bort. (Jag tycker att de tecknade händerna som tog bort var filmens hårdare kärna. Att fundera över likheter olikheter mellan Hägglund och Putin var nästan underhållande. Var det profetiskt att det var Göran och inte Jimmie som aborterades?). Det som skulle vara den slutliga lösningen på ämbetsfrågan (Kyrkoordningsparagrafen oavsett kön) blev i själva verket ett ankare för den skissade hotbilden. SSU:arna med sin illustration var kanske de ärligaste i valet? De var seriösa nog att förklara vad som gäller även om Drugges framställning tog priset?
    På vilket sätt menar du att hotbilden inte håller mer än att du skriver att du vet vilka det gäller och att dessa inte är så illvilliga som det påstås? Kan jag fråga så utan att jag därmed skulle bli en ovän?
    Flygande biskopar – valda av församlingar som vill ha sådana – tror jag skulle kunna ge livsluft för de olika kretsar som nu kvävs/vävs. Börjar patriarkliket då röra på sig? Men jag undrar om det egentligen finns underlag för sådana församlingar längre ens i fantasin. Därav kanske gemenskapen faktiskt imploderar? Eller ska det bli frikyrkliga församlingar som ber om sådana biskopar? Är vi mitt i den gamla östtyska situationen? KO2000 som vår murs fall – en illusion?
    Jag tror inte minst att obundna biskopar också, direkt eller indirekt, skulle räta på deras ryggar som nu tänks tvungna att försvara det innevarande systemet trots orimligheten. Kunde biskop Bertil som figur vara en biskop också för dem han inte prästvigde eller tillät celebrera i den församlingsgudstjänst som han skulle leda? Är det den homosexuelle prästen som är den mest utsatta?
    Jag ska försöka ta ansvar för vad jag skrivit om det godkänns men jag kan inte ta ansvar för att svara på ev direkt tilltalande kommentarer, tyvärr.
    Får sossarnas valpropaganda trots allt inte den effekt den tycktes vara avsedd för? Därför att den var sann? Någon frågade om Drugges bild var plagiat.

  5. Miriam says:

    Det jag menar är att under valrörelser accentueras skillnader som man i vardagens samarbete ofta vet inte är så djupa, och framför allt påstår man saker om andras bevekelsegrunden och agendor, samtidigt som man förtiger likheter och goda sidor. Lyfta fram den bästa hos sig själv och det sämsta hos den andre, som ett led i valrörelsen, som om samarbetets och församlingslivets vardag inte fanns.

    Att väcka sanningsfrågor är knappast ett brott mot åttonde budet. Särskilt inte om det sker öppet, och utan något röstfiske inblandat.

  6. Jonas Nilsson says:

    Jag kan tänka att det borde vara på stiftsnivåerna som prioriteringsalternativen syntes bäst – kontextualiserade till faktisk region. Mindre en röst på en intressegrupp – mer av procentuell fördelning av resurserna och framför allt – mer personval!
    Framgent kan jag tro att det snarast är på denna mellannivå som den retoriska dramatiken kommer att ligga. Gripande om åtminstone åttonde budet kunde räknas in.
    Men bilden av att församlingslivet bara lunkar på – stämmer den? Det är ju i församlingarna som det verkligt stora sker, inpyrt av andlig kamp: dop, bikt och mässa – det verkligt stora – direkt gudomligt ingripande, ibland mycket dramatiskt, ibland helt stilla. Där gör ffa präst och lokal församlingshistoria skillnaden, ännu i någon mån med lokalpressens kunskap.
    Ännu vill 1/3 av riksintresset driva aktiv utrensning. Det kommer säkert att avta också därför att det faktiskt blir renskrapat. Kyrkomötet borde vara närmast ointressant, ev intressant om biskop med stiftsstyrelse kunde förtydliga trender och ev smågrupper i stiften: exempelförsamlingar som nu faktiskt får samla fler/ sådana som prioriterar de inre frågorna framför att bli många. Tänk om stiftens nomineringsgrupper istället handlade om kyrkans aktiva lärare med en viss del av inflytandet i stiftsfullmäktige?! Fastighets/kapitalförvaltarna en del?! Diakonerna med de sociala och politiska insikterna?! osv
    Jag kan föreställa mig en kontrast i vårt folk mellan längtan efter harmoni, balans och frid och otålighet/tristess över stiltje som resulterar i diverse fäktmatcher.
    Men jag tror att det handlar om en kamp om friden.

Lämna ett svar till Jonas Nilsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>