Ulf Ekman som katolik är ingen superflash

Att Ulf Ekman lämnar Livets Ord för katolska kyrkan är för många som har koll på kyrkkartan inte en sådan superflash som det har påståtts. Redan förra året ledde en av sönerna vägen, och Ulf Ekman har som han berättar i sin artikel idag länge närmat sig Rom. Var han inte på audiens hos påven vi något tillfälle? Att konversionen offentliggörs just nu kan ha med släppet av hans nya bok om kyrkohistorien att göra, även om förstås själva beslutet föregick boken, är upphov till boken.

Mina tankar när jag läste det gick istället till församlingen han lämnar efter sig. Jag står inte så nära Livets Ord, känner ingen där. Det pratas aldrig om Livets Ord i den kristenhet där jag rör mig. Ett kikarperspektiv på församlingen kan därför se väldigt fel eller med utanförbetraktelsens fördel väldigt rätt, så ni får ta det för vad det är. Men jag undrar om någon annan i Livets Ord hade kunnat ta sig rätten att lämna trosrörelsen och ändå hyllas av församlingen som vore det intåget i Jerusalem. Det beteendet smakar inte gott. Att man rör på sig efter sin övertygelse är någonting positivt. Varför får man känslan av att så många andra som lämnat Livets Ord – och andra samfund för den delen – inte känner att de fick känna samma stöd? Och kommer det att bli ändring nu?

Edit: Läs gärna Carl-Henric Jaktlunds kommentar i Dagen. Carl-Henric är kanske den journalist som följt Livets Ord närmast genom åren.

Perugino_Keys
Perugino – ”Kristus överlämnar himmelrikets nycklar till Petrus” (1481-1482), fresk i Sixtinska kapellet.

About Sofia Lilly Jönsson

Musikvetare och kulturskribent i Stockholm, chefredaktör och ansvarig utgivare för Evangelium. Döptes en månad gammal, förstod varför trettio år senare.
This entry was posted in Evangelium kommenterar. Bookmark the permalink.

14 Responses to Ulf Ekman som katolik är ingen superflash

  1. Thorsten Schütte says:

    Mycket av Ulf Ekmans resonemang kan jag hålla med om. Vi protestanter har funnits i femhundra år och förökat oss genom delning, ungefär som avgrundsvänstern, samtidig som Katolska Kyrkan står kvar med mera än hälften av alla världens kristna, vilket bör ge anledning till en viss ödmjukhet. Om det inte för femhundra år hade funnits kraftfulla renässanshärskare som utnyttjade reformationen för sina syften och de just då sittande påvarna inte hade varit så underpresterande, hade reformationen förblivit en inomkyrklig rörelse.
    Att sedan tar steget fullt ut och konvertera till katolska kyrkan kommer dock alltid vara förbehållen en lite skara, kyrkans enhet på jorden kommer inte att ske genom proselytism, men ska vara ett gemensamt långsiktigt mål för alla kristna oberoendee av samfund/kyrka. Sedan är jag djup oöverens med RKK i ”underlivsfrågorna” = preventivmedel, celibat, kvinnliga präster o s v och sörjer att vi ej kan ha nattvardsgemenskap. Men annars tycker jag att det ekumeniska samarbetet mellan katoliker och protestanter bör intensifieras och med den nya påven det kanske händer spännande saker, det verkar ju vara fart på honom.

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Men tycker du det om påven alltså? Jag tycker det verkar vara lite av en hype. Förutom att han tar bussen, vad gör han annorlunda från de senaste påvarna?

  2. Thorsten Schütte says:

    Tja, han har ju bl annat låtit pejla in stämningen genom en enkät till alla stift där svaren på frågor som preventivmedel, omgifte mm var allt anat än förskönande och lovade att gå vidare med dem. Jag är kanske obotlig ekumenisk optimist, men om Franciskus lever och har hälsan länge nog hoppas jag att han tar upp tråden från andra Vatikankonziliet och ge förnyelsen, ”aggionamento”, en puff framåt. Egentligen kan det bara bli bättre.

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Ja du är optimist men du är inte ensam. Jag undrar mest varför jag tycks vara den enda (retorisk överdrift) som tycker att påven är en typisk katolik. Men det är bra att han angriper marknaden, det behövs.

  3. Thorsten Schütte says:

    Tja, kanske kontrastverkan till föregångaren gjorde sitt. Och så har både personliga möten de senaste åren med katoliker och en konvertit samt den nya påven gjort mig genuint nyfiken på Katolska Kyrkan. Konstiga än så är det inte.

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Jo men det är ju inte bara du som sagt, alla verkar ju älska den nya påven. Göran Greider kallar honom progressiv.

      • Thorsten Schütte says:

        Det här är en intressant skillnad till protestantism. Där går i regel konservativ eller t o m reaktionär teologisk och politisk syn hand i hand, även om det finns undantag. I katolska kyrkan är konservatism (som katolicism nästan är per definition) mycket oftare kombinerad med social och poltisk progressiva inställninger. Och sedan har den katolska kyrkan lärd sig läxan av fallet Galileo Galilei, i motsats till evangelikaler accepterar katoliker i regel grunddragen i evolutionen och universums utveckling som den moderna naturvetenskapen visar.

  4. Jonas Nilsson says:

    Varför måste han göra det till en superflash? Är det så enkelt som att han måste göra bot och offentligt uttrycka en ånger för vad han tidigare sagt om romersk-katolska kyrkan? Att han skulle varit okunnig om vad ekklesiologi är måste anses som nära en lögn.
    Att många protestanter har fördomar mot katolska kyrkan är känt. Betyder det att all kritik är fördomar? Betyder det att också reformationerna på 1500-talet också berodde på fördomar?
    Är det faktum att världens kristenhet inte handlar om för eller emot Rom också en fördom?
    Att använda Johannesordet ”Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig.” som ett skäl för Rom är en ganska uppenbar (grov?) sk överinterpretering. Det handlar väl ändå om Fadern och Sonen och DERAS relation som nyckeln?
    Det började visst med fem patriarkat där Rom fick en primatställning. Beslutet togs i närheten av det som då var kristenhetens centrum. Är det en fördom att Rom glömt de övriga och irriterar sig när kristna menar att dessa kan vara lika relevanta och aktuella, kanske t.o.m. ännu mer relevanta och aktuella? Är det också en okunskap?
    Är skälen för konvertiter till Rom så vaga att man måste hålla tyst om det tills man avsvär sig det gamla sammanhanget? Även om vi kan förstå att de kan känna en stor glädje är det en stor smärta att de på detta offentliga sätt samtidigt avsvär sig kommunionsgemenskap. Tänk om han istället låtit hela Livets Ord fått smaka Kristi kropp och blod i enlighet med de prästlöften han en gång avla. Visste han inte det? Enligt evangelisk-luthersk bekännelse inbjuds alla som tror orden, det som Rom kräver biskopslydnad för. Ulf Ekman spelar ett högt spel som själasörjare. Kan han något annat?

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Det kanske ligger i protestantismen, som han säger, möjligheten att lämna kyrkor och välja själv? Är det möjligt att se hela konversionen som självkritik?

      • Jonas Nilsson says:

        Skulle det vara protestantiskt att konvertera?! Sociologiskt tror jag faktiskt det kan förhålla sig så i dagens Sverige. Här råder på ett sätt omvända förhållanden mot vad som gällde då – i Tyskland. Huvudargumentet här blir väl att det nya är större och dominerande. Då var ju argumentet att det inte var något nytt eller annorlunda. Läs Augustana!
        Men bilden Ulf Ekman vill förmedla är väl snarare att han tidigare skulle varit okunnig men nu är upplyst?

        • Sofia Lilly Jönsson says:

          Jag menar att med reformationen kom idén att man som troende har ett val. Eller det är kanske en senare tolkning, men i alla fall att tron var en individuell relation mellan varje människa och Gud. Så att när Ulf Ekman går mellan samfund så praktiserar han en av reformationens viktigaste tankar, även om det är till Rom han går. Jag tänker högt här.

          • Jonas Nilsson says:

            Om jag fattat rätt så gällde det i reformationstiden i första hand vilken politisk ledare man ville stå/eller faktiskt insåg att man stod/ under. De furstehus som inte var ”hellojala” med tysk-romerske kejsaren kunde mena att ”lutheranerna” var så goda katolska kristna som några andra. I de ”evangeliska” rikena tilläts romerska-katoliker (dock inte senare i Sverige) men tvärtom gick inte. Det var anledningen till varför svenska kungen kunde hälsas välkommen nere i Tyskland. Jag tänker också högt här. Det fanns nog bestämt skillnader mellan de olika tyska ”länderna”. Banalt översatt till idag: EU-motståndare upplever nog inte sällan en högre tröskel till de romerska församlingarna än andra.

        • Sofia Lilly Jönsson says:

          Men hur ser du saken för egen del? Dag Sandahl gjorde ju ett försvar för att den katolska kyrkan i Sverige skulle vara Svenska kyrkan – den tanken, är den också din?

          • Jonas Nilsson says:

            Jag tror inte man kan kalla sig kristen om man inte ser sig som katolik. Världen är full av olika kombinationer av katolska kyrkor. Sen är det en annan sak att det finns en kyrka som anser sig vara den enda riktigt katolska kyrkan i världen. Är det ett problem eller en tillgång för oss övriga? Kanske inte helt fel med mer än en katolsk kyrka i ett land. Då blir det tillfälle att fundera över vari katoliciteten ligger. Jag kan tro att dagens svenska kyrka är mer katolsk i sin grund (bekännelsetexterna) än dagens romerska. Svenskar betalar och beslutar i dagens svenska kyrka (och så blir det som det blir…). Vem betalar och beslutar i dagens romerska församlingar?

Lämna ett svar till Sofia Lilly Jönsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>