Vad är en gudstjänst?

Jag skriver detta under högmässotiden. Klockan är 10.40 och i den kyrka jag bor närmast pågår just nu veckans viktigaste kyrkligaste möte, får man väl säga trots att många som jobbar i församlingar brukar vara snabba med att påpeka att varje ritualhandling i kyrkans ordning är en gudstjänst: ett dop, en vigsel, en begravning, en kvällsandakt, en lunchmässa. Den som är anställd vet att det pågår verksamhet i kyrkan hela tiden. Men söndagen är trots allt den heliga dagen, Kristi uppståndelsedag, som kristna använt som mötestid i två tusen år.

På en annan blogg diskuterar prästen Patrik Pettersson bibliska förlagor. Det finns bara en, säger han, riktig gudstjänst skildrad i Bibeln och det är i tredje Mosebok när urprästen Aron genomför den första offerkulten. Nittonde kapitlet. Läs det, det är spännande: ”Mose och Aron gick in i uppenbarelsetältet, och när de kom ut igen välsignade de folket. Då visade sig Herrens härlighet för hela folket. Eld gick ut från Herren, och den förtärde brännoffret och fettstyckena på altaret.”

Men sen finns det förstås fragment av rit i bibeltexterna som utvecklats under kyrkans långa historia och som ingår i vår svenska gudstjänst i dag som många gånger framstår som helt obegripliga och kanske onödiga, men som kan bli spännande aha-upplevelser när man som nykristen läser ikapp och förstår hur det hänger ihop.

Nattvarden är det viktigaste av dessa fragment. Där skiljer den kristna kyrkan ut sig från judendomen, vars påskmåltid också var symbolisk men som inte firades i templet. Jesus förde samman offerkulten med sig själv i måltiden och det blev en sak som kristna fortsatte att göra för att levandegöra honom. Många tycker att nattvarden är konstig och primitiv, och har svårt att delta i den. De uppfattar djupen i blodsmystiken och värjer sig. Det är religiöst hederligt att ta en symbolisk ritual på sådant allvar och det spelar egentligen ingen roll om man definerar sig troende eller inte om nattvarden känns angelägen. Fredrik Strage liknade nyligen nattvarden vid kannibalism och väckte en del upprördhet men han har ju alldeles rätt, och han är knappast först med att påpeka det. Det står i Johannesevangeliet 6:52 att lärjungarna tvistade om hur Jesus skulle kunna ge dem sitt kött att äta. ”Det är outhärdligt, det han säger!”.

Arbetsplats för besökare på Kungliga biblioteket.
Arbetsplats för besökare på Kungliga biblioteket.

Men livet och döden är konstigt och primitivt. Det är viktigt att erkänna det. När jag väl kom över tröskeln till nattvarden, som för mig handlade om en lite för stor respekt för det religiösa, var det inte längre nattvarden som var jobbig utan alla de borgerliga koderna. Det är väldigt märkligt att en gudstjänst, som är så allvarlig och existentiell och rör vid smärtan i livsdjupen, ska följas av en timmes beskt kaffe, köpekaka och samtal om vädret. Jag känner mig så oerhört obekväm i det. Situationen skriker till mig att jag inte hör hemma där. Jag kan visserligen klä på mig en mask och genomföra det, men jag drar mig för det, och jag tror att det är en viktig anledning till att jag inte gärna går till kyrkan. En annan är att jag tappade tron inte på Gud men på kyrkan när jag gick från frälst till praktikant i församling och nu vet jag inte var jag ska ta vägen. Jag är i nånslags ingenmansland. Jag gör det här istället. Lyssnar på klockorna från kyrkan därborta och skriver och tänker. Nu ringer de ut.

En fråga är varför man måste fira gudstjänst. En annan vad en gudstjänst är. Om Jesus är rörlig och kristna finns överallt så kan ett sätt att se det vara att gudstjänster uppstår överallt där det heliga uppstår. Det är lågkyrkligt på gränsen till privatreligiöst att resonera så. På sådant brukar genmälas att man inte kan vara kristen ensam. Men det är ju just det – man är inte ensam, om man ser det heliga överallt. Däremot kunde kyrkan inte bestå om alla människor såg det så. Orden och handlingarna tappas på sin kraft ju färre som förstår dem.

Jag förstår vad förespråkare för tradition menar och är själv en medveten kulturbärare inom alla möjliga traditioner som jag är försiktig med att förändra. Men. När gudstjänsten i kyrkan känns som den i tredje Mosebok och frälsarens närvaro i bröd och vin bland två eller fler verkar uppstå lite överallt börjar man undra om kyrkan inte har missförstått någonting väsenligt.

Kom jag just ut som baptist nu?

About Sofia Lilly Jönsson

Musikvetare och kulturskribent i Stockholm, chefredaktör och ansvarig utgivare för Evangelium. Döptes en månad gammal, förstod varför trettio år senare.
This entry was posted in Evangelium. Bookmark the permalink.

6 Responses to Vad är en gudstjänst?

  1. Judith Fagrell says:

    Jag är ju en av dem som brukar svara att man inte kan vara kristen ensam, men jag ska försöka ge en lite annorlunda reflektion. När jag var konfirmand gick jag ensam till den stora domkyrkan söndag efter söndag. Jag satt ensam i bänken, ibland vände jag mig lite besvärat om där några andra konfirmander satt och fnissade och viskade om mig. Någonting drog mig dit, trots allt. Det var aldrig (som jag minns det) någon vuxen som talade med mig, jag gick aldrig på kyrkkaffe, jag hade ingen kompis att sitta med i bänken då. Jag borde inte ha ”förstått” så mycket, men jag upplevde att jag förstod. Jag kände mig som en del, en länk i kedjan, ringen som fortsatte på andra sidan altarringens halvrundel.
    Jag bevarar det minnet av gudstjänsten väldigt nära mig för det lärde mig att gudstjänst är något större än att förstå och veta varifrån allting kommer och vart det hör. Det är också skönt befriat från ”borgerliga” vanor och riter, som tonåring förstår man dem inte och är inte välkommen heller för den delen.
    Ett annat minne är uppdelat i flera tillfällen, och det är alla möten med andra kyrkotraditioner. De historiska kyrkorna lär mig att liturgin är ett flöde, ett eget liv som inte går att beskriva eller fånga med ord eller mänskliga åthävor även om vi dagligen försöker. De nyare kyrkotraditionerna har lärt mig att lita på bönens och lovsångens kraft och församlings- syskongemenskapen som något starkt när det fungerar väl.
    Av mina vänner från andra länder har jag lärt mig att se på gudstjänsten som något livsviktigt – det handlar om liv och död! – och inte något som jag kan eller ska (!) bedöma. Mässan är och ger liv, och egentligen är det egalt (nja, kanske inte) hur prästen predikar eller hur mässan gestaltas, för jag behöver den, den är livsviktig och är till och med skillnaden mellan död och liv.
    Ekklesia som vi översätter med församling innebär själva församlandet av människor. Det är själva församlandet som är grejen för kyrkan. Vi ska mötas, se varandra i ansiktet, röra vid varandra, be tillsammans, sjunga tillsammans, tala med varandra, stötas, nötas. Det är ju oerhört jobbigt. Därför delar vi upp oss och skapar sociala koder som gäller för olika församlingar, men det är ju så fel och främmande för församlingen.
    Så, nu har jag predikat färdigt:)

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Men vad skönt att du skriver. Jag har undrat lite oroligt var ni håller hus bland alla våra funderingar. Känner igen det där att vara ny inför något och därför kunna ta in det i sin helhet. Till exempel minns jag Falun folkmusikfestival 1996 och intrycket som banden gjorde på mig. Det var grundläggande.

      Senare blev FFF jobb och jag minns inte banden lika bra. Överhuvudtaget gör väl musiken inte lika genomgripande intryck på mig längre. Jag vet inte, det kanske är åldern.

  2. Pingback: Varför fira Gudstjänst? | Rambling thoughts

  3. Omar Ud-Din says:

    Ursäkta om jag stör livssmärtan men det här är något av det märkligaste jag läst.
    Du har givetvis rätt till dina känslor, jag vill ändå anmäla min avvikande åsikt.

    Den erfarenhet jag har är 20 års gudstjänstfirande i en försöksförsamling. En församling som gått från stel och mainstream till en gemenskap. Inte på ett sektsätt utan precis som en vardagsgemenskap. För mig är kaffet och kakorna en bisak. Samtalen efter gudstjänsten är för mig det som gör privatsaken till en gemensak. För på vilket sätt är det borgerligt att lära känna sina bänkgrannar? Oavsett om de är riksdagsmän, sjukskrivna eller 8-åriga körmedlemmar.

    För mig är det obegripligt hur man kan gå gudstjänstriten till tillgjordhet bara för att postludiet är färdigspelat. Från innerligt ”så är vi fastän många” till stelet och utanförskap.

    Jag hör ofta raljerande kommentarer om att det fikas för mycket i kyrkan. Samtidigt vet jag hur betydelsefullt även ett kort samtal kan vara. En av de viktigare källorna till att vi gått från 10 till 60 − 200 en vanlig söndag är just småpratet. Mycket tack vare en musiker som minglat runt och lärt sig namnen på alla, särskilt nytillkomna.

    För mig låter det som hyckleri att beskriva gudstjänsten som separerad, höjd över allt annat. Är det de andras lågkyrklighet och bristande innerlighet som beskar kyrkkaffet? För egen del är det till och med värt disken efteråt. Eller åtminstone för pensionärerna som ställer fram och dukar av. Även om de sällan deltar i mässan känner de sig betydelsefulla. Utan dem – ingen naturlig övergång från privatreligionen till det öppna samtalet efteråt.

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Nä, du stör inte livssmärtan. Du kommer inte åt den med en kommentar som den.

      Kul att du nämner att pensionärerna på ditt ställe sällan deltar i mässan. Varför gör de inte det? Jag är visserligen inte pensionär, men i den församling där jag ordnade med kyrkkaffet hela hösten var deltagandet i mässan själva incitamentet för mig att göra det. När en anställd församlingsassistent en gång ville att jag skulle stanna kvar i församlingshemmet när de andra gick för att fira mässa för att ”vakta fikat” upplevde JAG det som något av den märkligaste kommentar jag hört. Men det kanske är helt normalt i dina kretsar?

  4. Klaus S says:

    Först en kommentar om en formulering i en annan tråd, en formulering som har med detta att göra – att man som delaktig i kyrkans verksamhet inte kan undgå att reflektera över den.

    Klart man kan!

    Det finns de som på grund av kognitiva begränsningar inte kan reflektera men som är helt delaktiga, det finns lyckliga själar med en självklar Gudstro och ett ljust sinnelag som är delaktiga utan att riktigt komma igång med reflekterande. Eller en vars sinne är bedövat av en sorg, en alltför stor för att tillåta kritisk reflektion, men som ändå tar sig till kyrkan, kanske av gammal vana, med sin stumma längtan, klart att den personen kan vara delaktig utan reflekterande. Den var lite intellektuellocentrisk den formuleringen.

    Till Judith: Skulle man inte kunna vara kristen ensam?

    Klart man kan!

    Skulle inte gamla Hulda på det helt sekulariserade äldreboendet kunna vara kristen? Skulle inte tonåringen på en liten ort, som skrämts i väg från en neurotisk församling, kunna vara kristen? Om man ger sitt hjärta till Jesus, då är man inte ensam, även om man heter Robinson Kruse.

    Jag säger naturligtvis inte att gemenskap saknar betydelse, det är förvisso en av de riktigt stora grejorna med hela tillvaron.

    Om gudstjänst: Det finns säkert tjogtals med saker som en gudstjänst kan vara. För denne kristne nybörjare, en som efter 38 års brottning lyckats kravla sig över kyrkans tröskel och för närvarande sitter och pustar ut i vapenhuset, är det några saker som behövs. (Medvetet behövs, det kan finnas sådant som jag inte är medveten om).

    Jag behöver bli påmind. Jag är en sådan där torr jord där vardagsstressen lätt blåser bort fröna.

    Jag behöver i detta också påminna mig om en identitetsförändring som känts och känns väldigt…exotisk.

    Jag vill läsa Fader Vår tillsammans med andra. Det är faktiskt något jag varje gång längtar efter. Det räcker för en hel gudstjänst för mig.

    Jag har en längtan efter gemenskap, men är samtidigt rädd att ”dras in” i något och allmänt blyg. Flera människor är ibland inte detsamma som gemenskap. På 90-talet gick jag på tysta kväkarmöten. Till och med där clashade egona. Bättre vara ute i naturen… eller musiken, eller djuren.

    Så jag behöver gå dit, vara med, för att gradvis våga mer och mer.

    Jag vill i en viss bemärkelse ödmjuka mig. Jag inser de narcisstiska individualismens överdrivna anspråk på att själv kunna välja ut de godaste bitarna från smörgåsbordet, att själv designa sin tro och vandra omkring i kulssierna av sina egna projektioner. Inte så att jag vill hamna i det andra diket – underkastelsediket. Jag inser värdet av autenticitet, men det gäller att finna ett slags balans.

    Predikan? Njaej. Varför känner jag så?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>