Vad menar ärkebiskopen?

Anders Wejryd skriver på Förintelsens dag att han varit i Stockholms synagoga och hört överlevare och deras barn och barnbarn tala. Det är berättelser som måste fortsätta höras så att ingen ska kunna glömma eller förneka. Det är svårt att säga något emot det. Förintelsen var något så i särklass ondskefullt och primitivt, och samtidigt så alldeles modernt att det är av yttersta vikt att den är central i nuet för att vi ska påminnas om vad i den som lurar i vår egen tid, i oss. Och vi ska naturligtvis minnas offren bara för deras egen skull, och se hur förintelsen har påverkat människor som lever idag.

Men så fortsätter ärkebiskopen:

Flera talare påminde om att det också fanns andra minoriteter också hörde till dem som skulle förintas. Förutom de sex eller sju miljoner judarna var det åtminstone en halv miljoner romer och många homosexuella. De hade det gemensamt att det var deras identitet som var fel och skulle utrotas. Inte deras uppfattningar eller politiska inställningar, sådant som man kan välja själv. Det som var fel och skulle bort var deras existens.

Menar Wejryd att det är rimligt att socialister mördades eftersom de hade kunnat välja att vara nazister istället? Borde de tyska kommunisterna bara ha slutat vara kommunister och suttit stilla i båten istället? Nej, det menar han naturligtvis inte. Men det är följden av denna förrädiskt välmenande minoritetslogik av idag som värderar nazisternas offer i relation till varandra.

För när nazisterna kom till makten var det första de gjorde att utplåna det politiska motståndet från dem som vägrade lägga betydelse vid raser och istället menade att politik är att avkräva ansvar av människor för vad de gör, inte är. Det är precis den sortens organiserat motstånd som kan stoppa fascister om man är många som går samman och inte är tysta.

Apolitisk logik av det slag som anas i Wejryds korta inlägg är farlig. Den bereder marken för dem som vill söndra motståndet. Som ärkebiskopen själv skriver i nästa mening: ”Det är bara övertygad uppställning bakom de grundläggande mänskliga fri- och rättigheter som kan bekämpa våld, förtryck, antisemitism.” Ja. Därför är det upprörande att ställa politisk antifascism och judar, romer och homosexuella mot varandra, särskilt en sån här dag, särskilt när en biskop gör det.

Martin Niemöller, präst i Tyskland när Hitler kom till makten har varnat kyrkan för det här i några berömda rader. Niemöller var först inte särskilt intresserad av politik. Han var antikommunist och stödde nazistpartiet till en början. Men efter några år tappade han tron på Hitler och när han organiserade ett kyrkligt motstånd, blev han själv 1937 fängslad och inte befriad förrän vid krigsslutet. Hans beskrivning av politisk apati som ofta citeras som en dikt lyder i original som följer enligt Martin-Niemöller-Foundation:

First they came for the communists,
and I didn’t speak out because I wasn’t a communist.

Then they came for the socialists,
and I didn’t speak out because I wasn’t a socialist.

Then they came for the trade unionists,
and I didn’t speak out because I wasn’t a trade unionist.

Then they came for me,
and there was no one left to speak for me.

(First they came…)

På Wikipedia-artikeln som länkas finns tanken förklarad av den då 84-årige Niemöller. Hans poäng är att förintelsen hängde ihop. Kyrkan borde ha börjat tidigare, och kunde ha varit en maktfaktor om man hade sett tecknen i de första stegen:

There were no minutes or copy of what I said, and it may be that I formulated it differently. But the idea was anyhow: The communists, we still let that happen calmly; and the trade unions, we also let that happen; and we even let the Social Democrats happen. All of that was not our affair. The Church did not concern itself with politics at all at that time, and it shouldn’t have anything to do with them either. In the Confessing Church we didn’t want to represent any political resistance per se, but we wanted to determine for the Church that that was not right, and that it should not become right in the Church, that’s why already in ’33, when we created the minister emergency federation (Pfarrernotbund), we put as the 4th point in the founding charter: If an offensive is made against ministers and they are simply ousted as ministers, because they are of Jewish lineage (Judenstämmlinge) or something like that, then we can only say as a Church: No. And that was then the 4th point in the obligation, and that was probably the first anti-antisemitic pronouncement coming from the Protestant Church.

About Sofia Lilly Jönsson

Musikvetare och kulturskribent i Stockholm, chefredaktör och ansvarig utgivare för Evangelium. Döptes en månad gammal, förstod varför trettio år senare.
This entry was posted in Evangelium kommenterar. Bookmark the permalink.

5 Responses to Vad menar ärkebiskopen?

  1. Thorsten Schütte says:

    Ärkebiskopen har kanske uttryckt sig något olyckligt, men han har ändå en poäng. För att koka ner det på mitt personliga exempel: Jag kan lättare stå ut med att bli skymfat för att vara kristen eller medlem i MP (båda saker har jag valt själv) än för att vara tyskfödd och ha Aspergers Syndrom (dessa saker har jag inte valt).

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Ursäkta att det tagit tid att lägga ut din kommentar.

      Jo jag förstod poängen, men mördandet av judar, funktionshindrade och homosexuella under andra världskriget är bara väsensskilt i vissa avseenden, som om man t ex tecknar antisionismens långa historia. Inte då för att det är mer synd om en jude som blir mördad än en fackföreningsledare som råkar ut för samma sak, men för att komma åt problemet. Det finns specifika linjer av maktordning här. Min reaktion handlar om att det är viktigt att förstå idéhistorien. Förintelsen skedde i en helhet, där en högerextrem ideologi lyckades att utplåna människor som de betraktade som sina fiender på olika sätt. Det gynnar inte de grupperna att vi ställer dem emot varandra, tvärtom.

      Jag vänder mig också mot tanken att politisk eller religiös övertygelse skulle vara ett val på samma sätt som när man tar på sig en tröja. Det handlar snarare om att ha sett någonting som man inte kan göra osett, för vissa människor en kallelse som de känner sig tvingade att följa. Varför skulle det annars finnas politiska offer över huvudtaget? Vad pysslade annars Jesus med?

    • Mikael Lundberg says:

      Jag väljer inte om jag vill vara kristen eller ej. Jag har funnit Jesus! Jag har funnit att den enda framkomliga vägen är att följa Jesus! Detta är inte ett val, det är livet framåt!

  2. Pingback: Martin Niemöller | In Christ alone

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>