För ganska många år sedan hörde jag ett föredrag som handlade om det postmoderna samhällets paradislängtan – eller snarare bristen därpå. Föreläsaren, som jag grämer mig över att jag inte minns namnet på, gjorde den reflektionen att en människa som förlorat sin tro på ett himmelsk hem, blir hänvisad till att försöka göra sitt jordiska hem så himmelskt som möjligt. Hon gjorde kopplingen till vår tids alla köksrenoveringar, byggprojekt och till TV-program av typen Äntligen Hemma och Extreme Home makeover. En generation utan himmelskt hopp, bygger små himmelriken på jorden. Gator av guld ersätts med fondväggar och köksöar – men inte enbart av jordiskt habegär. Det handlar den djupt mänskliga längtan efter en plats av trygghet och mening, skönhet och tillhörighet.

Jag ser en parallell till detta med renoverandet i det estetiska manifesterandet av hemkänsla, familjeband och föräldraskap som blivit allt vanligare på sista tiden. Vi tatuerar in våra barns namn på armarna eller bär dem runt halsen. En vanlig hall kan utgöra en veritabel ikonostas av barnbilder. Väggtexter och tavlor förkunnar saker som ”Together we make a family” eller Family-because two people fell in love” eller, faktiskt, ”Välkommen till himmelen på jorden”.

Bakom allt det här ligger självklart alldeles vanlig, sund kärlek, gemenskap och tacksamhet, och ganska banala inredningstrender. Men det finns ett stråk av något annat också. Det är som det kommit in en dimension till, en kvasireligion där de ack så sårbara relationerna, de svårfyllda föräldrarollerna och den ibland så sköra gemenskapen i hemmet blir det som man sätter sitt hopp till, väntar allt gott ifrån. Och trots allt det goda vi får den vägen, av kärlek, glädje, trygghet och utmaningar, så ligger det ingen frälsning i vare sig köksöar eller föräldraskap. Vi kan inte älska vare sig oss själva eller dem vi älskar till evigheten, hur mycket vi än vill visa för oss själva och världen att vi så gärna skulle vilja.