Vem säger ärkebiskopskandidaterna att jag är?


(Narcissus ser sin spegelbild.)

När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar:

”Vem säger människorna att Människosonen är?”

De svarade: ”Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet.”
–”Och ni”, frågade han, ”vem säger ni att jag är?”
Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens son.”
Då sade Jesus till honom:
”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. (Matteusevangeliet 16:13-18)

Det här blogginlägget är en reflektion över ärkebiskopskandidaternas svar på frågan:
Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?

Respektive kandidats kan läsas här (längst ner på respektive sida):

Antje Jackelén

Johan Dalman

Cristina Grenholm

Ragnar Persenius

Alla utom Ragnar Persenius försöker att besvara frågan genom att hänvisa till sin egen subjektiva inställning till Jesus.

Den ende som jag anser klarar av att svara på frågan på ett vettigt vis, är Ragnar Persenius, vars svar jag här återger:

Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?

– Mitt första svar är ja. Därför att i kristen tro finns en uppenbarelsetanke om att Gud blir en av oss. Jesus visar vem Gud är.
–Mitt andra svar är att varje människa längtar efter och söker Gud. Därför tror jag att det också i andra religioner finns erfarenheter av Gud som stämmer med den kristna. Det finns all anledning att prioritera religionsdialog och samverka när det gäller försvaret av människovärde och ansvar för mänsklighetens överlevnadsfrågor.

Religionsteologi är inte ett lätt område.
Men för att orientera sig kan det vara bra att göra vissa grundläggande distinktioner om vilka frågor det handlar om.

Mikael Stenmark, professor i religionsfilosofi i Uppsala skriver i sin bok ”Kristna och muslimers syn på varandras och andras religiösa tro” att man först och främst behöver skilja på:

Den kunskapsteoretiska frågan:

hur man ser på sanningsanspråken i sin egen och andras religioner

och

Den etiska frågan:

hur man förhåller sig till de människor som tillhör andra religioner.

Det är alltså inte så att man för att vara vänlig, tolerant och kärleksfull mot andra personer måste anse att deras religion är sann. Detta är självklart och en utgångspunkt för alla meningsfulla diskussioner mellan människor som tycker olika. Att skilja på sak och person.

Om en muslim skulle säga att den tror att Koranen är mer sann än Bibeln skulle jag varken bli förvånad eller upprörd. Att alla inte tycker som jag är inte kränkande. Isåfall vore ett  pluralistiskt samhälle omöjligt. Inte heller blir jag upprörd när någon säger sig vara ateist, som om det vore en kränkande hållning för mig som teist.

Sen behöver man ytterligare skilja på om man är teologisk inklusivist eller exklusivist, samt soteriologisk (vad gäller frälsningen) inklusivist eller exklusivist.

En teologisk exklusivist hävdar att bara en religions centrala sanningsanspråk kan vara sanna, i den mån som dessa sanningsanspråk motsäger varandra i de olika religionerna. Detta är egentligen bara en förlängning av självmotsägelselagen: A och icke-A kan inte båda vara sanna, samtidigt.

Sanningsanspråk i olika religioner som är förenliga kan ju såklart vara sanna, samtidigt, som t.ex. Judendomens, Kristendomens och Islams tanke att människan är Guds avbild. Eller föreställningen om ett liv efter döden och så vidare.

En soteriologisk inklusivist hävdar att man inte måste tillhöra den egna religionen för att bli räddad, frälst, komma till Gud, bli upplyst, medan en soteriologisk exklusivist hävdar att man så behöver göra.

Den Katolska Kyrkans hållning efter Andra Vatikankonciliet brukar förstås som ”teologisk exklusivism” men ”soteriologisk inklusivism”. Man talar i konciliedokumenten om ”nåden som verkar i alla människor av god vilja”. Det är den uppfattning som jag själv delar och uppfattar som rimligast.

När ärkebiskopskandidaterna får frågan: ”Ger Jesus en sannare bild av Gud än Mohammed?” så är det inte en fråga om soteriologisk inklusivism eller exklusivism – dvs. om man måste vara kristen för att komma till himlen. Det är heller inte en fråga om den ”etiska frågan” hur man ska förhålla sig till muslimer. De ska man älska, liksom man ska älska alla, enligt Jesus.

Frågan rör sig om den kristna trons mest centrala sanningsanspråk: att Jesus är Gud inkarnerad.

Frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed får sitt svar beroende på hur man ser på Jesus. Om Jesus är Gud inkarnerad och Muhammed inte är det, är svaret ja. Det betyder inte att Muhammed och Muslimer inte kan veta något om Gud.

Men enligt kristen tro är Jesus Gud inkarnerad. Det innebär att inget annat kan uppenbara Gud på ett bättre sätt än Jesus. Det betyder inte att det inte finns något som vittnar om Gud utanför Jesus – skapelsen som sådan vittnar om Gud. Men Jesus gör det på ett unikt vis.

Det som de flesta av dessa ärkebiskopskandidater gör är att de besvarar frågan om Jesus identitet med hänvisning till sin egen subjektiva attityd till Jesus.

Detta fick mig att tänka på vad jag nyligen läste i dominikanen Herbert McCabes bok Faith within reason:

Everything that exists is, as such, good, and has God as its cause. Clearly then, God loves all things, willing them every good that they possess; yet not as we do. Our love doesn’t cause a things goodness; rather the thing’s goodness, real or imagined, evokes our love and enlists our help in preservering and furthering that goodness. But God’s love evokes and creates the goodness in things.

Skillnaden mellan vår inställning och Guds inställning är att Gud genom sin kärlek skapar världen, vår kärlek däremot väcks av objektet. (Vi kan för ögonblicket utelämna det faktum att vi genom att älska vår nästa också är medskapare, eftersom kärleken, som Stinnissen säger, är en ”personaliserande kraft”. I relation till Jesus är det inte fallet att vi är orsaken till hans identitet.)

Detta har också att göra med att tron är en respons på Guds tilltal. Som den katolske prästen Richard P. McBrien säger:

”Christian faith is that gift of God by which we freely accept God’s self-communication in Christ.”

Det är inte vår tro som konstituerar Guds själv-kommunikation i Kristus. Vår tro är (i bästa fall) responsen på Guds själv-kommunikation i Kristus.

Men när ärkebiskopskandidaterna får frågan om Jesus så hänvisar de egentligen inte till vem Jesus är, utan till deras egen subjektiva inställning till Jesus.

Den här subjektivismen är kanske symtomatisk för Svenska Kyrkan? K G Hammar, som förvisso får en del oförtjänt kritik ibland (och vars försonande möte med Göran Skytte på bokmässan var väldigt glädjande att läsa) drar ganska långt i den subjektivistiska riktningen när han beskriver Gud som en ”metafor för en erfarenhet”.

Ulf Jonsson behandlar i en artikel i Signum den ”teologiska konstruktivism” som Bo Larsson (tidigare lärare i predikokonst på pastoralinstitutet i Uppsala) pläderar för i en artikel i Svensk Kyrkotidning.

Larsson konstaterar – mycket riktigt – att vi alltid är präglade av vårt språk och vår kultur och de begreppsliga redskap som vårt språk erbjuder. Av detta drar Larsson långtgående slutsatser. Han säger att ”verkligheten är – litet tillspetsat uttryckt – det någon vill att den skall vara” samt att predikans uppgift är att ”konstruera en möjlig värld av gudsnärvaro”.

Men det enda alternativet till att vara ”naiv realist” är inte att bli konstruktivist. Vi kan också företräda en ”kritisk realism”. Som Jonsson skriver:

Nu måste man naturligtvis medge att språket lämnar konstruktiva bidrag till vårt sätt att uppfatta verkligheten. Att språket inte står i något enkelt avbildande förhållande till verkligheten är knappast kontroversiellt. Redan insikten om att språket självt är en del av verkligheten omöjliggör ju den tanken.

Dessutom är nog de flesta beredda att acceptera att vårt sätt att erfara världen formas av vårt språk. Den som inte förfogar över begrepp som ”björk”, ”ek”, ”gran” och ”tall” ser kanske bara en samling ”träd” under skogspromenaden, medan den som har dessa begrepp kan göra betydligt mer differentierade iakttagelser under sin vandring ute i markerna.

Men detta innebär dock knappast att björkar och ekar börjar existera först när trädgårdsmästaren ger sig ut på sin söndagspromenad.

För det är en sak att hävda att iakttagelserna färgas av iakttagarens språkliga förmåga. En helt annan sak är att hävda att det vi iakttar finns till först genom att vi börjar prata om det.

Vid sidan av den naiva realismen, som hävdar att språket avbildar verkligheten på ett omedelbart sätt, och den lingvistiska konstruktivismen, som hävdar att verkligheten skapas av språket, finns också en tredje väg som kallas ”kritisk realism”.

Den kritiska realismen hävdar att (åtminstone en del av) verkligheten faktiskt finns oavsett om vi pratar om den eller inte, även om vårt sätt att beskriva denna verklighet alltid är präglat av vilka vi själva är. Dinosaurierna fanns faktiskt en gång i verkligheten, trots att det då för tiden inte fanns några människor som pratade om dem.

När vi idag gör rekonstruktioner av hur dinosaurierna en gång såg ut gör vi naturligtvis dessa rekonstruktioner utifrån våra egna förutsättningar. Och det är först på så sätt som vi får kunskap om dinosaurierna. Detta innebär dock inte att dinosauriernas existens är beroende av våra rekonstruktioner.

Den kritiska realismen tar på så sätt till vara insikten att vårt sätt att uppfatta verkligheten alltid är präglat av vilka vi själva är, utan att för den skull ansluta sig till idén om att allt som finns är skapat av oss.

(…)

I praktiken är vi nästan alla realister till vardags. När grannen säger att han har skottat bort snön på vår gemensamma garageinfart blir vi arga om vi upptäcker att hans beskrivning av garageinfarten inte stämmer överens med sakernas tillstånd. Men framför allt är vi realister när någonting verkligt viktigt står på spel. När någon t.ex. står anklagad för mord kräver vi att domstolen gör allt för att ta reda på vilken beskrivning av händelseförloppet som faktiskt är den sanna. Då nöjer vi oss inte med att var och en kan konstruera verkligheten efter sitt eget huvud.

I sådana fall blir det tydligt vilket högt pris man får betala om man fullt ut accepterar konstruktivismen och som Larsson hävdar att ”Verkligheten är – litet tillspetsat uttryckt – det någon vill att den skall vara.” När det kommer till kritan i någon viktig fråga så är det få av oss som är beredda att nöja sig med någonting mindre än rena rama sanningen.

Bo Larsson säger vidare att predikan skall – med hänvisning till Romarbrevet 4:17 ”tala om det som inte finns som om det redan fanns”. Problemet är att den som det hänvisas till i Romarbrevet, den som talar om det som inte finns som om det redan fanns är Gud, som skapar genom sitt ord.

Men detta bekräftar min misstanke att man blandar ihop Guds skapande attityd med vår upptäckande attityd.

Jag undrar: är det denna teologiska konstruktivism som ligger bakom att ärkebiskopskandidaterna hänvisar till sin subjektiva inställning snarare än till Jesus när de får frågan?

This entry was posted in Evangelium. Bookmark the permalink.

8 Responses to Vem säger ärkebiskopskandidaterna att jag är?

  1. Klaus S says:

    Fantastiskt bra och klargörande!

  2. Klaus S says:

    Om det hela handlar om att ”konstruera en möjlig Gudsnärvaro” så finns det ju massor av trevliga idéer att bygga lego med efter behag. Och måste det vara Jesus? Går det inte lika bra med Mozart??

  3. Klaus S says:

    …Bara en liten association till ”soteriologisk inklusivism”. Gå gärna in på Jon Stewarts sajt och titta på intervjun här i veckan med Malala (efternamn glömt), en ung tjej på 16 år som diskuterats som kandidat till Nobels fredspris. Lyssna på vad hon säger mot slutet av den första delen i den tredelade intervjun.
    Den unga kvinnan är verkligen inte långt från Guds rike.

  4. Christoffer Skogholt says:

    Klaus: Jag såg den tidigare i veckan! Hon är ett helgon, så vitt jag kan se.

    • Klaus S says:

      I don’t know were You are from, sa Jon Stewart till Malala, och då undrade han inte över postnumret.

      Nu mullras det om splittring av Svenska Kyrkan. Ännu en.
      Men… Det finns ju redan andra kyrkoformer, det finns tillochmed utbrytargrupper ur SvK, redan.
      Varför ännu en kyrkoform?
      Vid skilsmässa, vilken halva får vårdnaden om de gamla vackra lokalerna? Liberalteologiska kyrkan a.k.a Sveriges Folkkyrka eller den Lutherskt-Evangeliska Kyrkan i Sverige (Just guessing) ?

      • Alma-Lena says:

        Intressant inlägg. Jag tycker nog att Antje Jackeléns svar passar in på denna beskrivning men Christina Grenholms svar är ju väldigt likt Petrus: ”Vi för vår del kan inte låta bli att tala om vad vi har sett och hört”. Det personliga vittnesbördet har varit grunden för kyrkan som världsrörelse. Jag vet att detta ligger långt ifrån högkyrklig teologi, men så föddes kyrkan, också. Det tråkiga är att ingen av kandidaterna tar upp det de första kristna såg som centrum; Jesu död och uppståndelse som bevis för att den de har mött och fattat kärlek till är den han säger sig vara. Kandidaterna tog alltså upp halva budskapet från den första kyrkan; deras egen erfarenhet av Jesus men glömde bort Jesus själv.

        Det beror kanske på att vi förr alltid lärdes att säga Jesus och jag, mamma och jag, den Heliga Ande och vi. Numera säger vi Jag och Jesus, mamma och jag, vi och den Heliga Ande. Det är ett oroväckande tidens tecken som möjligen kan innebära att kommande ÄB kanske helt utelämnar efterledet Jesus och bara säger: jag. Förutom Persenius valde ju dessa att utelämna allt utom sitt personliga vittnesbörd.

        Antje Jackelén däremot gav ju varken personligt vittnesbörd eller presenterade Jesu egna anspråk. Helt olikt de första kristna. Hon är enligt mig minst lämpad för detta ämbete. Varför blev hon ens biskop?

  5. Pingback: Spännande ekumenisk debatt kring ärkebiskopsvalet i Svenska Kyrkan | Bengts Blogg

  6. Pingback: Biskopen och jungfrun | Christian Mölk

Lämna ett svar till Christoffer Skogholt Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>